Personligen har jag ett ganska så stort intresse av samhällsfrågor, vilket medför att jag allt som oftast läser ett flertal olika dagstidningar för att få en nyanserad bild av vad som försiggår i världen. Jag vet att det är långt ifrån alla som delar detta intresse, men få är väl de som har kunnat undvika rapporteringar om att den psykiska ohälsan ökar bland barn och ungdomar. Inte har det väl heller gått många obemärkt förbi att det råder resursbrist inom sjukvården? Psykiatrin är inget undantag; och inte heller Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP). Resurserna minskar när behovet ökar. Hur i helvete går denna ekvation ihop?
Jag har svårt att minnas exakt när jag själv blev patient hos BUP, men jag tror att jag kan ha varit tolv eller tretton år gammal. Jag var inte speciellt mottaglig för hjälpen som erbjöds, även om jag verkligen var i behov av den, eftersom att jag inte själv hade kommit till insikt att jag led av någon form av psykisk ohälsa. Det var inte förrän några år senare som jag insåg att jag verkligen var nedstämd och ångestfylld. Nu kan jag tyvärr inte tacka psykiatrin för att jag överlevde tonårens vemod och krav, men utan min reguljära kontakt med en psykiater hade det nog varit fan så mycket svårare att ta sig igenom. Så jag lider verkligen med dessa barn och deras anhöriga som får vänta i åratal på utredningar och behandlingar. Jag blir rent ut sagt fly förbannad när jag läser om föräldrar som desperat väntar på hjälp för deras barn, och som möts av svaret att det tyvärr kan ta ett par år. Var finns medmänskligheten i detta?
I mitt dagliga jobb som peer supporter är en stor del av det jag gör att försöka bryta ner barriärer och minska på stigmat som råder kring psykisk ohälsa. Som (H)järnkoll-ambassadör ser jag det som en hedersuppgift att få prata om ämnet och försöka få gemene man att själva våga prata om sina inre våndor, eller att kanske vara mer accepterande gentemot någon annan som behöver en axel att luta sig emot. Jag är oerhört glad att vi är på väg åt rätt håll i samhället vad gäller att vara öppna med ämnet. Jag har föreläst en del för gymnasieklasser och märker av en enorm skillnad mot när jag var i deras ålder. Våra ungdomar idag är bra mycket mer upplysta än vad jag och mina gelikar var för tjugo år sedan.
Men om vi hjälper barn och ungdomar att våga prata om hur de mår, att inte skämmas för hur de mår, då måste ju resurserna också finnas där när de söker hjälp.
Tidigare idag var jag på en träff med en förening för folk med psykisk ohälsa. Vi fikade, spelade kort och snackade skit. Sådär lagom kravlöst. Helt enkelt en trevlig eftermiddag där ingen behöver ha någon som helst förbehållning för hur folk ska reagera över deras mående – vi har alla våra diagnoser. En tonårstjej har dock sådan fruktansvärd social ångest att hon idag inte klarade av att befinna sig i samma rum som oss andra. Hon fick helt enkelt sitta och fika för sig själv. Denna tjej behöver givetvis hjälp och stöttning för att kunna övervinna sin ångest och lära sig leva med sina diagnoser. Nu råkar jag veta att hon har en helt fantastisk pappa som gör allt i sin makt för att vara där för henne, men jag kan tänka mig att det hade underlättat om även psykiatrin kunde finnas där med sin expertis. Just nu har hon väntat på att få gå i KBT, för sin sociala ångest, i ett halvår. Ingen närmare information – det är bara att vänta. Vem vet hur lång väntan faktiskt blir. Vem vet hur länge hon behöver vänta innan hon kan få hjälp att hantera sin ångest och få leva det liv hon önskar.
För att få svar på varför den psykiska ohälsan ökar får ni vända er till Folkhälsomyndigheten – för de är betydligt bättre rustade än jag för att svara på sådana frågeställningar. För att få svar på varför det ideligen sparas in på sjukvården får ni vända er till våra folkvalda politiker – för det är trots allt de som är ansvariga för vilka resurser som tilldelas. I detta blogginlägg får ni hålla tillgodo med mina lekmannamässiga funderingar. När jag satte mig för att skriva något med ungas psykiska hälsa som ledstjärna visste jag egentligen inte vad jag skulle skriva. Nu när jag har skrivit vet jag inte heller vad jag faktiskt vill förmedla med texten. Jag vill inte vara en domedagssägare, men vad gäller detta ämne så är jag jävligt less på situationen.
Hur många barn ska se åratal av sina liv försvinna i ångest och depression för att BUP inte har personal nog att hjälpa dem? Hur många liv ska behöva gå förlorade? Så länge svaret inte är noll är det för många.
Som ett sidospår kan jag nämna att under tiden som jag har suttit och skrivit har jag lyssnat på Mob 47, då dagen för ungas psykiska hälsa fick mig att tänka på deras gamla dänga ”Tänk på barnen”. Det har inget med saken att göra, men bra musik kan då verkligen lyfta ens humör.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör