Nu har det tydligen varit Singles’ Day. Jag kan inte minnas att jag hört talas om det förrän för bara några år sedan. Även om jag vill tro att dagen är tillkommen för att på något sätt uppmärksamma att parrelationer inte är allt här i världen, så säger cynikern i mig att det enbart är skapt för att butiker ska ha ännu en anledning till att locka oss att köpa saker som vi egentligen inte behöver. Den cyniska sidan av mig fick väl det mer eller mindre bekräftat av det faktum att de enda ställena som jag såg att dagen uppmärksammades på var i just affärers reklam. Jag måste ha fått ett dussin reklammail med uppmaningen att komma och fira Singles’ Day med att spendera pengar i just deras butik. Men nu är det inte dagen i sig som jag tänkte skriva (eller kanske kräka av mig) om, utan egentligen är det relationer jag just nu funderar över.
För en del år sedan, när jag mådde riktigt jävla dåligt, så kom jag fram till att jag antagligen borde vara ensam. Jag hade blivit tillräckligt medveten om min bristande psykiska hälsa för att förstå att det var omöjligt för mig att ha en stabil kärleksrelation med någon som helst form utav framtid. Jag mådde helt enkelt för kasst för att kunna vara den partnern som jag ville vara. Så i några år, när jag mådde som allra sämst, spenderade jag den tiden utan att försöka träffa någon. Trots en massa fester och alkoholkonsumtion så höll jag mig på den punkten för mig själv. Just då tänkte jag att det skulle ge mig möjligheten att arbeta med mig själv; att koncentrera mig på min egen hälsa för att i framtiden faktiskt kunna ha möjligheten att hitta den där stabila relationen som då förhoppningsvis kunde vara i många, många år.
Det var absolut inte någon dum idé, men jag kanske inte hanterade det på bästa sätt. Att mest umgås med andra människor som mådde ungefär lika pissigt som jag gjorde var kanske inte det bästa sällskapet för att främja en god psykisk hälsa. Att sitta med dessa personer, som trots allt var mina älskade vänner, och dricka öl och prata om hur mycket vi hatar oss själva och att vi egentligen inte ville leva längre, var kanske inte det smartaste som jag har gjort här under mitt jordeliv. Jag får väl se det som dåliga beslut under en dålig period, tagna av en människa som inte tänkte riktigt klart. Men någonstans inuti mig måste det ändå ha funnits en liten gnista av briljans, för jag tror inte att mitt psyke hade klarat av många fler trasiga relationer. Trots att jag hade en tendens att dränka mina sorger och umgås med människor som inte var bra för mig så kunde jag åtminstone ta ett klokt beslut.
Nu har jag raljerat lite om mina egna puckade beteenden utan att komma fram till vad jag egentligen ville få sagt… Det jag kom att tänka på, tack vare alla dessa uppmaningar att shoppa loss, var att vi borde vara mer accepterande av ensamhet. För mig är det skillnad på att vara ensam och på att känna mig ensam. Nu för tiden trivs jag ganska bra med mig själv. Jag har inga som helst problem med att vara för mig själv och jag kan skratta gott utan att någon dömer mig för min knasiga humor. Jag förstår absolut känslan av ensamhet. Jag förstår absolut längtan efter kärlek och den värme som det ger i själen. Men det är inte bara jag som har ett förflutet av brustna relationer som kraschlandade av precis samma anledningar – att minst en part i relationen inte var redo. Det är svårt att bygga en stabil grund om man verkligen ogillar sig själv. Det är svårt att begära av någon att de ska tycka om en när man egentligen hatar sig själv. Det är dock förbannat lätt att försöka skapa ett värde i sig själv genom bekräftelse från andra, men det är ju också tyvärr att lägga krokben för sig själv.
Ju mer jag sitter här och skriver desto mer inser jag att jag nog trots allt inte hade ett budskap att komma med. Jag behövde kanske bara skriva av mig lite för att få reda ut mina tankar. För att få ner en lång, dravlande text till något kort och konkret så kan jag summera det såhär: jag ville inget annat än att hitta den stora kärleken. Jag ville så gärna bygga en framtid ihop med någon som jag älskade och som älskade mig precis lika mycket tillbaka. Men för att inte förstöra ännu ett förhållande genom mitt rangliga mående med djupa dalar, krälandes i träsket utav självförakt, så var jag tvungen att låta bli att söka. Det fanns inget annat val än att se mig själv i spegeln och ta itu med det där monstret som jag såg stirrandes tillbaka på mig. Innan jag kunde älska någon och verkligen låta någon älska mig så var jag tvungen att dräpa det där monstret och klättra upp ur avgrunden av mitt sinne. Efter en rejäl psykisk krasch, till mycket skapat av min egen idioti, så insåg jag att jag var tvungen att bryta med allt och alla och börja om med mig själv. Det var en lång resa och det är en lång historia för en annan gång, men jävlar i mig vilken tur att jag tog mitt förnuft till fånga (det lilla förnuft som jag hade kvar) och vågade, orkade, ta tag i mitt liv. Utan det där sista lilla förnuftet hade jag inte levt idag och jag hade inte haft ett jobb som jag älskade och jag hade inte haft ett nätverk av fantastiska människor runt om mig.
Fanns det någon poäng i det som jag precis har skrivit? Jag vet ärligt talat inte så det får nog ni läsare bedöma.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör