Det börjar bli dags för mig att fylla år; något som fyller mig med vånda. Om jag är helt ärlig så har det ingenting med någon åldersnoja att göra (för jag bryr mig faktiskt inte om det är ett år plus eller minus), utan det är för att det drar upp en massa gamla minnen som jag helst hade velat slippa tänka på. Det enda som känns konstigt när jag måste konfrontera min faktiska ålder är att jag inte känner mig så gammal som mitt personnummer påstår att jag är.
Inget ovanligt med det, att inte känna sig så gammal som man faktiskt är. Men för mig, som för så många andra som har haft problem med depression, missbruk eller vad det än må vara, är att det är så många år som försvann. Så många förlorade år (om man väljer att se det på det viset), där ingenting egentligen hände. Hade detta varit för tio år sedan så hade jag sett min födelsedag som en bekräftelse på att mitt liv har gått åt helvete och att jag bara står och stampar. Det var bara ännu ett år som stått stilla för mig, medan resten av världen gick framåt. Ännu ett år av ångest, ensamhet och allmän misär. Jag vet inte hur många år som gick där jag faktiskt kände så – att det bara var ett till bortslösat år på inre djävulskap. Men mina födelsedagar påminde mig varje år om att allting bara var skit. För det var ju så jag kände – att allting var skit.
Jag minns inte heller hur många av mina födelsedagar som jag spenderade ensam för att jag inte hade några vänner att bjuda. Eller så var det som så att jag bjöd de jag kände men på sin höjd var det ett par personer som dök upp. Det var väl kanske inte så konstigt eftersom jag i många år umgicks med folk som mådde ungefär lika miserabelt som jag gjorde, så att begära att de skulle dyka upp på några festligheter var väl att ta i. Men många år var jag ensam av just den anledningen att det inte fanns någon att bjuda. Jag var just ensam. Så här i efterhand kan jag reflektera och resonera kring det och förstå att det inte heller var så där jävla konstigt med tanke på att jag isolerade mig och inte träffade några människor, men jag saknade verkligen att inte ha några vänner. Det gjorde mig så fruktansvärt ont att sitta där allena, med endast min ångest och dåliga mående som sällskap. Jag ville inget hellre än att ha en grupp människor att umgås med, att ha någon som jag kunde ringa och bara snacka lite skit med. Hur gärna jag än ville, hur mycket jag än längtade efter att skaffa mig dessa vänner, så kunde jag bara inte förmå mig själv att gå utanför lägenheten för att ens ha någon chans att lära känna någon.
Så när jag nu återigen fyller år konfronteras jag av det faktum att det var så många år som försvann. Alla de där åren när folk läser på högskolan, har sina första skitjobb för att kunna ha råd med den där resan som de alltid drömt om, så satt jag i min ensamhet och kämpade för att klara av att överleva ännu en dag. När mina jämnåriga, mina gelikar, var på någon förfest innan det var dags att klubba, så satt jag hemma och grät för att jag inte visste vad fan jag skulle ta mig till för att hantera min ångest. Det är alltså dessa minnen som idag fyller mig med vånda när jag fyller år. Att jag blir ett år äldre, ett år närmare döden, det är väl egentligen sak samma. Men alla dessa mörka minnen som jag helst hade velat kunna glömma bort, eller åtminstone klara av att ignorera, de gör fortfarande ont. Förhoppningsvis så får jag lite distans till alla minnen om några års tid, och i stället kan jag våndas över de ungdomliga idiotierna som jag har hittat på i mitt liv. Vi får se om tiden läker alla sår. Men det får väl tiden utvisa (nä, fy fan vad dåligt skämt).
Sen var det ju det där med att känna sig som sin ålder. På många vis är jag fortfarande bara 20 år, just för att det var så många år där min utveckling kändes som att den stod stilla. De där åren då jag inte gjorde någonting med mitt liv; där jag i princip bara existerade för existerandets skull. Att min kropp vissa morgnar skriker att den minsann börjar närma sig 90 år, det är fullt förståeligt med tanke på hur jag har misshandlat den med dåliga vanor. I sinnet kan jag ibland också känna mig som att jag närmar mig pensionsåldern, och det tror jag har att göra med bland annat dessa stillastående år. För även om det kändes som att livet stod stilla så var det en oerhörd massa utveckling som pågick inom mig.
Alla dessa erfarenheter som depressionen och ångesten har fört med sig, av kampen mot psykiatrin för att få hjälp, av vänners missbruk, överdoser och suicidförsök – det känns som att det har åldrat mig i förtid. Så hur ska jag förhålla mig till min ålder; upplevd eller biologisk? Är jag 20 eller är jag 60 år? Sanningen är väl att jag är någonstans där mittemellan, med några gråa hår och medelåldern sakta krypandes närmre.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör