Ibland är ens närstående bara ett nödvändigt ont, eller hur? Jag ska förklara vad jag menar…
Jag har tvångssyndrom. Det yttrar sig olika för människor, men för min del har det till största del handlat om renlighet. Det har även påverkat mig på en del andra sätt, men till största del har det handlat om ett tvång att hålla rent. Jag kallar det därför helt enkelt för renlighetstvång. Mina föräldrar kallar det för tramsig bacillskräck. Det är många, många år sedan jag flyttade hemifrån, men jag står fortfarande mina föräldrar och syskon väldigt nära. Jag är på många sätt väldigt bortskämd med min goda kontakt med familjen. De har även varit oerhört stöttande och förstående genom åren. Jag vet att jag inte hade varit i liv idag om det inte vore för deras fantastiska insatser vid ett flertal tillfällen. Men det här med att jag faktiskt lider utav tvångssyndrom har de nog aldrig riktigt greppat vad det innebär.
Lider. Ja, jag skriver lider, för det har varit en extrem kamp att komma till den punkten som jag är idag, där jag åker kollektivt från och till jobb. Inte bara det, men för att övervinna detta kontrollbehov så att jag faktiskt kan jobba inom vården har det krävts ett sanslöst kämpande med mitt beteende. Det här med tvångssyndrom, eller OCD som de flesta nu för tiden kallar det, kan verkligen innebära ett lidande. Men för att inte älta för mycket om just den biten utan komma till kontentan av det som jag ville förmedla så lämnar jag den biten därhän.
Idag hade jag en del av min familj på besök för det årliga kalaset. Jag har ju precis fyllt år. Jag var inte riktigt upplagd för det i år, och till skillnad mot alla andra kalas som jag har haft genom åren så blev det inga hembakade kakor. Jag som älskar att baka och laga mat bjöd på ”köbekagor”. Nå väl, det fick dom nöja sig med. Helst av allt hade jag velat slippa kalaset i år, men jag vet att min mormor och min mamma skulle bli så besvikna så det var mest för deras skull som jag bjöd hem idag. Det är nu vi kommer till punkten med mitt renlighetstvång. Medan de flesta människor städar inför ett kalas så städar jag efter ett kalas.
Nu kommer det här att framstå som väldigt gnälligt, och kanske rentav som småaktigt, men ni som vet vilket helvete det kan vara med tvång kommer antagligen att förstå mig. För in klampas det med blöta, jordiga kängor; genom hallen och in i vardagsrummet. Min nya soffa, som jag bara har haft i en dryg vecka, är full av smutsiga och blöta tassavtryck. Jag älskar verkligen djur, och givetvis även mina föräldrars hund, men min hjärna kan inte låta bli att tänka på allt som den kära lilla vovven har trampat i på väg hem till mig. För att inte tala om företeelsen att en del människor inte tvättar händerna efter att de har varit på toaletten. Det är här tvånget börjar spåra ur; när jag väl börjar fundera över dessa saker så har jag snart målat upp värsta katastrofscenariot i mitt huvud. Det är nerpissade händer som petar på alla mina rena saker och hundskit som trampats runt i och som nu sprids över min nya soffa.
Min lägenhet har genom åren varit min trygga punkt. Här har jag haft kontroll. Oavsett vilket kaos som har försiggått inuti mig; den fruktansvärda ångesten, dödsångesten och rädslan inför omvärlden, så har jag haft min borg. Utanför dörren var allting okontrollerbart och skrämmande, men här i min trygga vrå kunde jag ha koll. Jag kan såhär i efterhand förstå att mina tvång byggdes upp som ett försvar mot allt det som jag inte kunde bestämma över. Jag kanske inte kunde plugga eller jobba, jag kanske inte kunde gå på den här konserten som jag så himla gärna ville till för att ångesten var så påträngande, men jag kunde åtminstone kontrollera allting som var innanför mina väggar. Jag kan även rent kognitivt förstå att jag ibland är tramsig, för jag vet ju att det egentligen inte är så farligt. Men att veta och förstå är en helt annan sak än att ignorera tvångstankarna och tvångsbeteendet.
Som sagt så är min familj generellt väldigt förstående och tålmodiga med mitt ibland knepiga beteende, men vad mina tvång innebär har inte nått riktigt ända fram. Jag får snällt sitta och se på när det smutsas ner på alla möjliga vis, och försöka memorera vad det har petats på och inte petats på. Så när gästerna har gått hem återstår städningen innan jag kan koppla av. De flesta människor skulle säkert kunna tänka att de plockar undan imorgon, nu är det sent och jag är trött och jag ska ju dessutom upp och jobba imorgon. Men jag vet att jag inte hade kunnat koppla av om jag inte fick rengjort först. Så tacka vet jag band som Coprocephalic, Septycemia och Metharoma – arg musik som kan rensa skallen samtidigt som jag går här och städar.
Jag inser nu att jag har babblat på så mycket om mina egna bekymmer att jag helt har missat det som jag tänkte skriva om – nämligen det här med anhöriga som inte alltid förstår sig på vad psykisk ohälsa innebär. Det var faktiskt vad jag hade bestämt mig för att skriva om, med utgångspunkt i mina egna relativa bagateller till oförståelse hos närstående. Men det får jag nog återkomma till vid ett senare tillfälle. Uppenbarligen hade jag mer irritation att dryfta än vad jag var medveten om.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör