Liket lever

Liket lever

Mitt liv ser idag verkligen inte ut som det tidigare gjort. Jag har genomgått en väldigt stor förändring de senaste åren. Måhända svävar jag inte runt bland molnen, men jag mår otroligt mycket bättre än vad jag någonsin har gjort. Men bara för att jag inte längre konstant längtar bort ifrån livet så betyder inte det att jag plötsligt är immun mot dåligt mående. Jag har fortfarande perioder då mitt gamla jag gör sig påmint i några dagar, eller kanske rent av i ett par veckor. Just nu är det en av mina sämre perioder.

Skillnaden mot hur det var förr, när ångestens demoner härjade fritt bland mina tankar och känslor, är att nu vet jag att det kommer att gå över och bli bättre igen. Den tanken fanns inte förr. Det fanns inte en chans att jag någonsin skulle kunna må bättre. Då var livet enbart en ändlös kamp mot impulsen att gräva ner mig i en grop eller att slänga mig ner i ett bottenlöst hål.

Jag levde som en ofrivillig eremit i flera år. Oförmögen att ta mig utanför lägenheten försvann allt socialt umgänge. Den största delen av mitt liv har jag varit utan vänner. Periodvis har de funnits där, men allt som oftast inte. Det var otroligt mycket som jag saknade i livet, precis som det fanns otroligt många saker som jag var djupt missnöjd med och kände att jag hade misslyckats med. Måendet kunde under perioder vara någorlunda bättre. Ibland kunde jag till och med börja fundera på om jag faktiskt skulle kunna klara av att slutföra en utbildning, och jag gav mig sedermera på att försöka plugga. Det slutade alltid med att jag inte lyckades kämpa emot mitt dåliga mående och mina dåliga mönster och därför uteblev. Så jag blev ännu ett misslyckande rikare.

Oavsett om måendet var stundvis någorlunda under kontroll, eller om det var under de långvariga perioderna när livet kändes katastrofalt vedervärdigt, så fanns det något som var konstant. Det fanns en sak som jag kunde lita på aldrig skulle förändras, och det var det faktum att jag visste att jag aldrig någonsin skulle må bra. Det var bara så det var. Jag hade mått piss i så många år att jag inte på något vis kunde föreställa mig en framtid där jag kunde må ens acceptabelt. Jag var övertygad om att om det inte skedde en olycka så var det bara en tidsfråga innan jag tog livet av mig för att en gång för alla göra slut på mitt lidande. Detta var min sanning.

Så kommer vi då till det faktum att jag en dag började må lite bättre, och under en lite längre period. Det berodde på många olika saker som tillsammans påverkade mitt mående. En av sakerna var de fantastiskt stöttande människorna i min närhet, en av sakerna var att jag hade brutit kontakten med alla människor som drog ner mig, och en av sakerna var en fungerande medicinering. När allt sammanstrålade stabiliserades mitt mående så pass att jag faktiskt kunde slutföra en utbildning. Plötsligt kunde jag arbetsträna. Plötsligt kunde jag fan till och med jobba. Var det här verkligen på riktigt – kunde det vara så att jag var på väg att genuint må bättre?

Det var inte så att jag magiskt bara mådde toppen, men jag mådde tillräckligt bra för att orka med att kämpa emot min ångest, min depression, min agorafobi, mina tvång… Jag började våga tro på en framtid som inte involverade en grop eller ett bottenlöst hål. Men så kommer bakslaget – jag inser en dag att jag har känt mig jävligt nere under ett par veckor. Helvete, då var man tillbaka i skiten igen. Jag var livrädd för att jag skulle vara tillbaka på ruta ett igen och att det här med att jag kunde må bättre bara hade varit en illusion. Efter ett tag så började dock måendet att återhämta sig igen. Efter ett par liknande omgångar insåg jag att det helt enkelt var så att mitt mående gick lite upp och ner i perioder. Jag insåg också att jag, även när jag mådde sämre, ändå mådde tillräckligt bra för att kunna hålla mig samman och sköta mina åtaganden.

Som jag skrev så är jag just nu inne i en rätt så dålig period. Till en början tänkte jag att det berodde på att det snart var dags för min födelsedag och att det bär med sig en massa gamla dåliga minnen. Det gick dock inte över och mitt humör återgick inte till det som jag numer anser är mitt normala. När det nu har gått närmare ett par månader utan någon större förbättring så börjar tankarna mala igen. Jag har alltid varit duktig på att grubbla, förstora upp saker och ting och slutligen ha målat upp ett katastrofscenario i min fantasi. Givetvis infinner sig de välbekanta katastroftankarna ännu en gång, med följd att hoppets låga börjar falna.

Men jag är inte där än. Jag har fortfarande hoppet kvar. Jag tror fortfarande på att det kommer att bli bättre igen. Det är bara det att det är så jävla svårt att våga tro och hoppas när ens gamla verklighet gör sig påmind och de gamla tankemönstren börjar spöka. Jag är under de sämre perioderna bara lite mer känslomässigt skör och får vara extra noga med att ge mig själv möjlighet och tid till återhämtning.

När jag startade den här Hjärnkoll-bloggen så var min tanke att skriva texter som kunde relatera till min egen berättelse och att försöka förmedla en känsla av hopp. På sistone har jag mer känt att bloggen har fungerat som min personliga terapiform, där jag kan bearbeta mina känslor, tankar och händelser i textform. Jag vet inte om det är utav intresse för någon att läsa mina spridda tankar, men jag är oerhört tacksam för att jag har börjat skriva. Det hjälper mig verkligen att skriva. Det lättar på trycket när det känns tungt och det gör att jag kan rådda bland mina känslor. Så om någon har tagit sig igenom mitt rabblande och själv bär på en tyngd i hjärtat kan jag verkligen rekommendera dig att skriva ner dina tankar.