Skräcken av erinran

Skräcken av erinran

En incident inträffade idag. En incident som egentligen inte hade med mig att göra, eller som ens borde ha påverkat mig. Jag vill inte gå in på detaljer kring exakt vad som hände eftersom det inträffade på jobb och därför kan vara känsligt när andra människor är involverade. Det som jag dock kan säga är att det triggade igång något djupt personligt inom mig.

Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare har blivit triggad. När man som egenerfaren jobbar inom psykiatrin så pratas det ofta om triggers; alltså saker som kan ligga så nära ens egen historia att när något liknande sker så väcker det minnen av ett gammalt trauma, eller liknande. Jag tror aldrig att jag tidigare har upplevt just detta och har mer tänkt att det kanske är något som drabbar folk när det finns saker som de inte riktigt har bearbetat, och att de därför kan bli så påverkade av att något liknande sker. Inte för att jag trodde att jag var immun mot det, utan snarare så att jag inte trodde att jag hade kvar något sådant som kunde triggas. Jag trodde att jag hade tagit itu med min egen historia så att jag skulle kunna slippa det här bekymret. Antingen det eller så hade jag begravt mina trauman så djupt att jag inte längre var medveten om dess existens.

Kanske borde man kalla mig naiv som tänkte så. Jag har visserligen hunnit med att prata med en mängd människor om deras mående och hört deras berättelser, som ibland är kusligt lik min egen. Men det har aldrig väckt något inom mig utan jag har bara känt att det gav mig möjligheten att kunna relatera till vad jag får berättat för mig och därför kunnat stötta på ett ännu effektivare sätt. Så det var nog den erfarenheten som gjorde att jag trodde, eller åtminstone hoppades, att jag var fri från triggers. Men tji fick jag.

Jag kände den här så välbekanta strålande värmen börja sprida sig i min kropp. Från bröstet, ut i armarna, ner i benen, med annalkande svettningar kring tinningar, nacke och rygg… det var fan obehagligt. Närmare en rejäl panikattack har jag inte varit på länge. Jag var slutligen tvungen att gå undan, och lyckades göra det utan att några kollegor uppmärksammade mig så jag slapp förklara vad som försiggick. Ensam i ett avsides rum satte jag mig för att kunna andas ut i trygghet utan några stirrande ögon eller frågor.

Ibland så säger folk till mig att jag måste berömma mig själv för hur långt jag har kommit, att jag ska vara stolt över min utveckling och min resa här i livet. Det är dock sådana här tillfällen som gör att jag har svårt med det. Inte bara min gamla dåliga självkänsla sätter krokben för mig, utan även den här jävla rädslan för att falla tillbaka. Det är svårt att erkänna ens för mig själv, men det är klart att jag är rädd för att jag en dag ska stå där med mössan i handen och böna och be om hjälp från psykiatrin ännu en gång. Även om jag har mått bättre i några år nu så är det ingenting jämfört med alla år i misär. Alla dessa år av lidande, när jag bara kände sorg, hat och inte såg annat än mörker, de gör sig påminda då och då. Därför har jag svårt att koppla av och ignorera det som varit för att till fullo njuta av det som är.

Med det sagt vill jag inte på något sätt förringa den väsentliga skillnaden i mitt mående eller i min livssituation nu jämfört med då. Självklart är jag tacksam för hur långt jag har kommit. Självklart är jag glad för att jag inte längre vaknar varje morgon med gråten i halsen. Jag gör mitt absolut bästa för att leva i nuet, men någonstans där bak i mitt inre så gnager hopplöshetens demoner på mitt mående och får mig att rädas för mörkret igen. Kanske hade jag haft lättare att ta itu med något triggande om det inte vore för att jag just nu är inne i en dålig period. Kanske måste jag bara bli bättre på att se mina egna styrkor och åstadkommanden. Just nu vill jag i alla fall bara gråta. Och det är ok.