Alla dessa satans raketer

Det är få dagar jag hatar så mycket som nyår. Hat är ett starkt ord, och kanske är det egentligen inte själva dagen i sig som jag hatar, utan alla dessa satans raketer. Som tur är så är smällare ett minne blott, men det önskar jag att även raketerna var. Innan jag fortsätter mitt klankande på raketer så ska jag snacka lite mer om dagen i sig, för det är faktiskt inte bara på grund av smällandet som jag avskyr dagen.

Precis som midsommar, valborg och andra typiska ”festhögtider” så fyller nyår mig med ett enormt vemod. Det är en dag då det förväntas att man ska samlas med sina vänner och ha en överförfriskad kväll. Eftersom jag i så många år av depression var utan vänner så mådde jag alltid extra pissigt under dessa högtider. Det var förknippat med extra mycket ångest och ännu tyngre tårar, för det fick mig alltid att tänka på det som jag saknade. Jag önskade inget hellre än en grupp vänner som såg det som en självklarhet att bjuda in mig, som inte kunde tänka sig att exkludera mig. Jag saknade även kärleken, och även kärlek är något som jag förknippade starkt med nyår då det förväntades att man skulle ha någon att kyssa på tolvslaget.

År ut och år in satt jag antingen ensam med min ångest, eller kanske med mina föräldrar och kände mig misslyckad för att jag inte hade någon annan att fira med. Det var ett helvete att låtsas som att jag var glad, för att jag inte ville göra mina föräldrar ledsna. Men innerst inne var jag själv så otroligt ledsen. Jag var så jävla ledsen över allt det som jag inte hade, och som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få.

Under de perioder av mitt liv som jag har haft vänner, eller som jag har haft kärleken, så har nyår ändå varit en dag av ångest. Det beror till största del på att jag är så förbannat rädd för raketernas smällande. När jag var barn var jag med om ett par olika tillfällen med smällande på tok för nära mig för att vara hälsosamt. Inte nog med att ett par tonårskillar tyckte att det var hysteriskt roligt att jaga oss småungar och skjuta raketer efter oss, så välte en glasflaska med en stor raket en nyårsafton. Det var den sista nyåren som jag stod ute och tittade upp mot himlen för att se raketerna. Det blev som ett trauma, att se en lysande raket komma flygande rakt mot mig och min familj, och smälla mitt i klungan av oss. Både jag och min pappa hann hoppa undan, men min yngste lillebror skrek och hans ena ben var rent svart. Kanske var det inte så allvarligt, men i mina barnögon var det fruktansvärt.

Det är denna rädsla för raketer som fortfarande finns inom mig. Trots att det är många, många år sedan så avskyr jag att vistas ute veckan innan nyår eftersom folk inte kan låta bli att skjuta raketer till höger och vänster. Om jag inte redan var djurvän så hade jag varit det av den enkla anledningen att jag känner med djuren när de springer runt i panik, livrädda för smällandet. En före detta flickvän till mig var riktigt förbannad på mig vårt första nyår tillsammans för att jag vägrade stå och ha en romantisk stund med henne vid tolvslaget, utan krampaktigt satt och kramade en hund. Nu såhär i efterhand vet jag att det var det sämsta som jag kunde göra för hunden, eftersom jag med kramen bekräftade dess skräck över vad som försiggick. Men i stunden var vi precis lika olyckliga och det gav mig tröst att få hålla om henne. Kanske skulle det ha gett mig mer tröst att krama om min flickvän, men det är väl talande för att det inte var världens bästa förhållande. Det är dock en helt annan historia.

I år har jag blivit bjuden på några olika festligheter till nyår. Det är jag otroligt glad över, för det innebär att jag inte längre befinner mig där nere i bottnen som jag i så många år gjorde. Samtidigt så är jag väldigt skeptisk till att delta på några av festligheterna. Dels så dricker jag inte i samma utsträckning som jag förr gjorde, och som någorlunda nykter tenderar man att framstå som en partypooper, och dels så är jag fortfarande skitskraj för raketer. Helst hade jag spenderat dagen i en stuga ute i skogen, så långt från smällande som man kan komma. Någon sådan stuga känner jag dock inte till.