Livets förgänglighet

Livets förgänglighet

I skrivandet stund är det nyårsdagen, alltså den första dagen på det nya året. För oss svenskar är det allmänt känt som en pizzadag eftersom hälften av befolkningen är bakfull och alldeles för seg för att orka laga middag själv. En bekant som har jobbat som pizzabagare avskyr denna dag som i hans erfarenhet är en av de stressigaste arbetsdagarna på året. Jag hade egentligen inte tänkt skriva något just idag, men när jag gjorde min sedvanliga nyhetsrunda bland olika dagstidningar läste jag något som jag faktiskt inte hade någon som helst aning om – att idag är dagen då det begås flest självmord i Sverige.

Inte för att jag på något vis är en expert på ämnet, men jag har pratat om suicid i otaliga konstellationer, föreläst och till och med utbildat mig till studiecirkelledare (i Suicide Zeros räkning) med ämnet i åtanke. Så det förvånade mig lite att detta simpla faktum hade gått mig förbi. Jag visste att det kring jultider skedde en ökning, men inte att det var just nyårsdagen som var värst. I vårt avlånga land sker det i snitt fyra självmord om dagen, men just idag är den siffran, enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, avsevärt högre. Idag är snittet 51 självmord. Det är en hiskelig siffra, och den fick mig att börja fundera.

Jag har skrivit om suicid i några olika texter här på bloggen, så egentligen vet jag inte vad jag skulle kunna tillföra det som jag redan har skrivit. Men trots tvekan, och funderingar kring om jag bara kommer att upprepa mig själv, kände jag mig ändå manad att skriva. Som tidigare nämnt har jag själv varit och nosat på suicidens lockelser, och jag är välbekant med känslor som förtvivlan, hopplöshet, rädsla och uppgivenhet. De är alla känslor som jag förknippar med tankeprocessen som leder fram till självmord; åtminstone för egen del. Att dras till döden, att se den som den ultimata lösningen på mitt inre lidande, är en dragning som jag levt med längre än vad jag har levt utan den. Samtidigt har jag även varit livrädd för döden och ovetenheten kring vad som händer därefter. Det var inte så att jag egentligen trodde på ett liv efter döden, för det är jag alldeles för materialistiskt lagd för att kunna tro på, men det värsta som skulle kunna hända var ju att det inte var det faktiska slutet. Tänk om… Tänk om är något som jag alltid har varit jävligt duktig på.

Min kropp är permanent märkt med dödens lockelser, bland annat i form av några tatueringar med just döden (och i ett specifikt fall självmord) som tema. För åskådaren är det mesta bara symboler och figurer, men för mig har det en djupare koppling. Det går alltså inte att förneka min makabra fascination, men då även enorma skräck. I mångt och mycket är jag formad av mina upplevelser och tankar kring ämnet, och även om det för andra kanske kan framstå som gyckel, eller rentav hånfullhet inför döden, så är jag gravt allvarlig. Det är ett extraordinärt tungt ämne att prata om, men något som vi verkligen måste prata om.

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt musik i mina texter, och det är för att musiken alltid har varit en räddning. Genom musiken fann jag gemenskap, både bildligt och verkligt. När jag inte hade någon att dela min djupa olycka med kunde jag finna hundratals människor runtom i världen, som delade precis samma sorg och lidande som jag, och uttryckte sina känslor i musik. Det var en tröst. Det var rentav en enorm tröst. När utomstående kunde uttrycka förundran över hur jag kunde lyssna på musik som till synes målade upp en förskönad bild av självmord, så var det för mig en trygghet. Det speglade så väl mina egna känslor och tankar, och jag visste att jag inte var ensam. Så det är kanske inte så förvånande att en mängd av mina favoritlåtar genom åren alla handlar om att må dåligt och att längta bort från livet.

Precis som i flera andra texter inser jag efter en stund att jag glidit lite i sidled och inte längre skriver om det som från början var poängen. Så för att återgå till nyårsdagen och dess många förlorade liv, och komma till punkt, kan jag nämna att jag alltid har avskytt nyår. Det har jag visserligen avhandlat i ett helt separat inlägg, men tåls att nämnas igen. Precis som min födelsedag så blev nyår en bekräftelse på att mitt liv var fullkomligt värdelöst och att det aldrig skulle bli bättre. Jag vet inte hur många gånger jag lovade mig själv att jag skulle ta livet av mig om det gick ännu ett år utan att saker förbättrades. Dessa löften gavs alltid kring just nyår eller vid mina födelsedagar. För de flesta människor handlar nyårslöften kanske mer om att motionera, sluta röka eller vad det nu kan vara, men för mig handlade det om att sluta lida.

Nu säger jag inte att det är just därför som så många tar livet av sig på denna dag, för det tror jag inte. Även om jag tror att förväntningarna som samhället har ingjutit i oss att ett nytt år ger nya möjligheter spelar roll, så tror jag att det handlar om så många fler förväntningar. Det är en jävla press kring jul och nyår att vara lycklig, att ha en familj eller umgänge att fira med, att visa upp sitt bästa jag. Vi förväntas inte visa vår mänskliga svaghet, vilken ju är alldeles naturlig. Vi ska shoppa, städa, laga mat, festa och vara orealistiskt lyckliga. Det hör visserligen inte bara årstiden till, utan är något konstant året om, men är måhända ännu mer påtagligt kring högtider.

Jag har inga lösningar på all världens problem, men när det gäller just självmord finns det åtminstone en väldigt simpel sak som vi alla kan göra för att minska på antalet människor som väljer att den vägen vandra – prata. Jag vet att jag har tjatat om det flera gånger, men det är så förbannat viktigt att jag kommer fortsätta att tjata om det. Vi måste våga prata om våra inre smärtor, om våra djupaste känslor utan att vara rädda och om självmord utan att döma. Livet är riktigt jävla jobbigt ibland och vi måste sluta leva med skygglapparna på.