Som en käftsmäll
Lyckan kommer, lyckan går och lyckan mig på käften slår. Det är en mening som har funnits med mig i många år. Som så mycket annat här i livet fann jag den i musiken. Jag har fått tvinga mig själv till att inte tjata mer om musik här i mina blogginlägg, för nästintill varenda text jag har skrivit har, för mig, musik relaterat till den. Men jag tänker att det nog är ganska så ointressant för er läsare att jag konstant inflikar musikaliska referenser. Idag är dock hela inlägget inspirerat av det. Det är ytterst sällan som jag minns vad jag har drömt. Det kanske är den dåliga sömnens fel. Men idag vaknade jag med en låt på skallen, så jag gissar att jag i en dröm lyssnat på gamla punkklassiker. Jag vet inte varför jag annars skulle vakna med just denna mening på repeat.
Jag har skrivit om lycka här tidigare, och om mina tankar kring lyckans icke-varande. Så jag tänker inte upprepa det igen. Men just det här med att känna att saker plötsligt börjar gå åt rätt håll, eller att något du så länge har önskat plötsligt går i uppfyllelse, det är något som jag på sätt och vis alltid har fasat inför. Hur mycket jag än ville att nästintill allt i mitt liv skulle vara annorlunda så var jag samtidigt rädd för förändring. Så länge jag enbart kände till mörker kunde jag bara längta efter ljuset, men jag visste inte vad jag egentligen saknade. Jag visste inte vad det var att må bra, eller att få uppleva tillfällig lycka. Det var något okänt, men så klart önskat.
När jag mådde som sämst försökte jag leva efter devisen att så länge jag inte förväntar mig att något kommer gå väl så kan jag inte bli besviken. Jag kan helt enkelt bara bli glatt överraskad om någonting mot förmodan inte gick åt helvete. Sen kan vi ju givetvis diskutera fenomenet med självuppfyllande profetia, men det skulle vara ett alldeles för långt sidospår för denna gång. Jag har i princip alltid mått dåligt. Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag känt ångest. Därför är det ingen överraskning att jag alltid även längtat efter att få uppleva trygghet och lycka, att få leva ett annat liv. Men som sagt, så länge jag inte hade fått uppleva något liknande så kunde jag bara gissa mig till känslan.
Utan att gå in för djupt i vad som hänt så kan jag nämna att jag vid några olika tillfällen har trott mig vara på väg mot ett annat liv. Saker som jag alltid önskat, som jag alltid längtat efter, började infinna sig. Den här saknade tryggheten började kännas närvarande. Glädje, om än inte lycka, var mer regel än undantag. Det blir nästan som en euforisk känsla när något så otroligt saknat och efterlängtat blir påtagligt. Därför blir sorgen och smärtan desto djupare när det plötsligt rycks ifrån en. Nu vet jag ju vad jag saknar. Nu vet jag hur det känns. Nu behöver jag inte gissa mig till vad trygghet och framtidstro är, för jag har fått uppleva det. Men fan vad jag önskade att jag aldrig hade upplevt det. Det var alltid smärtfyllt att må dåligt och önska ett annat liv, men det var en ännu kraftigare smärta att ha fått sina drömmar krossade och sin framtidstro grusad. Därav att lyckan slår mig på käften.
Som tidigare nämnt så ser mitt liv väldigt annorlunda ut idag. Det finns fortfarande många saker som jag saknar, men det är väldigt mycket som är så förändrat i både mitt sinne och mina omständigheter att jag inte riktigt är samma person som jag tidigare var. Jag är absolut färgad av det. Jag är absolut en produkt av mina tidigare känslor, tankar och upplevelser – på gott och ont. Även om jag idag återigen vågar tro på en bättre framtid för mig, där det inte längre är ett faktum att jag kommer lida tills jag dör, så finns det fortfarande kvar misantropiska drag. Vissa saker vågar jag fortfarande inte försöka förändra. Dels på grund av mitt ärrade självförtroende och naggade självkänsla, men mest av rädsla för att återigen få på käften. Det är ett projekt som är i ständig förändring, som är ett pågående arbete, att våga hoppas och tro. Ikväll får lyckan vara att krypa ner i en nybäddad säng.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör