Vad gör du när livet plötsligt vänder? Jag började fundera över just hur man ska hantera en högst oväntad händelse, när man ser hela sitt liv raseras framför sina ögon och alla ens framtidsplaner går förlorade. En vän befinner sig i detta kval just nu; där hon inte vet hur i helvete livet ska kunna fortsätta, hur hon ska stå ut med smärtan hon känner och hur hon ska kunna finna sig själv igen. Det är inte min historia att förtälja, för den äger hon, men det var dock hennes påtagliga sorg som idag fick mig att börja skriva.
Ett par gånger har mitt liv tagit sig en plötslig vändning och jag har behövt hitta en ny riktning för mina framtidsmål. Ingen av gångerna har det varit frivilligt, utan det har varit händelser utom min kontroll som helt enkelt tvingat mig att hitta nya vägar. Ett av dessa tillfällen var snarlikt min väns, och just eftersom att det är så likt hennes situation tänker jag inte berätta mer om det denna gång. Men sorgen hon känner, den oerhört djupa smärtan, ger mig nästan kalla kårar av igenkänning.
Men, men… Dags att komma till poängen. Jag ville prata om livsomvälvande förändringar. För drygt tre år sedan påbörjades en markant förändrande resa i mitt liv. Det var ingenting som jag då var medveten om. Faktum är att jag vid tillfället kände mig ganska så uppgiven då jag fick reda på att jag snart inte skulle ha någonstans att bo. Jag skulle snart bli bostadslös. Det första jag gjorde var att höra av mig till kommunen för att be om deras hjälp med att hitta ett nytt boende. Svaret jag fick var ganska så brutalt, men åtminstone ärligt – jag låg längst ner på deras prioriteringslista eftersom att jag inte hade några barn. Fruktansvärt hårda ord att behöva höra. Fast samtidigt så insåg jag att det var fullt logiskt för kommunen att prioritera barnfamiljer, med det betydde också att jag på riktigt inte skulle ha någonstans att ta vägen när mitt nuvarande boende inte längre var tillgängligt. Att fixa ett kontrakt på en lägenhet när man är beroende av socialen för sin överlevnad är verkligen inte lätt.
Hade detta skett några år tidigare så vet jag inte hur jag skulle ha hanterat det. Risken är att jag hade gett upp allt hopp och ganska så abrupt tagit livet av mig. Jag hade definitivt inte haft den mentala orken, den psykiska styrkan, för att kunna klara av något sådant. Som tur var så hade jag vid denna tid kommit tillräckligt långt i min återhämtning för att hantera saker och ting på ett betydligt mer konstruktivt sätt. Visst orsakade det en markant ökad ångest, en extrem stressnivå och ett jävla tröstätande, men jag kämpade vidare. Jag hade ett skyddsnät som var till en enorm hjälp. Kommunen må ha nekat mig hjälp med att hitta någonstans att bo, men tacka vet jag min kontaktperson som jag hade blivit beviljad. Utan hans stöttning vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Utan hans stöttning hade jag inte varit där jag var i min återhämtning så att jag kunde hantera situationen.
Jag hade även tur att min mamma många år tidigare hade tvingat mig att ställa mig i bostadskö i min gamla hemkommun. Det var det sista samhället som jag ville flytta till. Det var en håla som bara hade dåliga minnen kopplat till sig. Man vet aldrig vad som händer, hade min mamma sagt, och mer eller mindre tvingat mig att ställa mig i den här bostadskön. Tur var väl det eftersom det medförde att jag slapp vara bostadslös i mer än några månader. Det innebar visserligen att jag var tvungen att flytta tillbaka till den här kommunen som var hemvisten för alla dessa gamla minnen som jag helst ville fly från, men hellre det än ingenstans att bo.
Ödet är inget som jag tror på. Jag är alldeles för materialistisk och tråkig för att kunna tro på något sådant, så återigen får jag väl nämna att jag hade turen på min sida. Tur i oturen, kanske, för flytten innebar att jag fick kontakt med en peer supporter. En person med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, som hade genomgått ett helvete och nu stod på andra sidan. Med hans hjälp lyckades jag hitta min egen plats i livet, men om ni vill veta mer om det så får ni helt enkelt komma och lyssna på mig föreläsa. Jag kan ju inte avslöja allting; någonting måste det finnas kvar att berätta om.
Så hur hanterar vi motgångar? Vi har alla olika förutsättningar, olika erfarenheter och olika maskätna skyddsnät som påverkar både hur vi reagerar och hur vi faktiskt agerar. För en del människor kan en bostadslöshet vara en petitess, för andra kan det vara en skräck att förlora sin trygga punkt. Allt är relativt.
Jag har inte alltid kunnat hantera svåra motgångar särskilt väl. Ibland har dock dessa motgångar lett till något gott. Det var fullkomligt omöjligt att se då, för när man inte mår bra och saker går i fel riktning är det svårt att inte se annat än en nattsvart framtid. Idag vill jag vara där för min vän som genomgår en livsomvälvande förändring. Jag vill säga till henne att även om det just nu känns fullkomligt hopplöst så kanske det ändå leder till något bra. Kanske kan hennes framtid vara annat än nattsvart. Det kan kännas som att allting just nu går käpprätt åt helvete, men det viktigaste är att stå ut. Låt människorna i din omgivning finnas där för dig. Sen kan psykiatrin säga åt dig att andas i fyrkant eller ta en promenad för att försöka bryta ångesten, men plattityder hjälper föga när man inte ser någon mening med att stiga upp ur sängen – eller när du rent av blir besviken av att faktiskt ha vaknat igen. Sorgen, smärtan, det där jävla lidandet, kan kännas oändligt. Men om du bara orkar stå ut, orkar kämpa ännu en dag, så kommer du till slut att ha kommit ut på andra sidan. Du kommer även att vara starkare för det.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör