Idag är en melankolisk dag, för idag minns jag en förlorad vän. Jag minns mer än en förlorad vän, men specifikt en utav de bästa vänner som jag någonsin har haft. Som en förvarning kan jag meddela att det här kommer att bli ett högst personligt reflekterande inlägg, och med största sannolikhet allt annat än muntert.
Så varför är jag så negativ och på dåligt humör idag? Egentligen skulle jag inte påstå att jag är på dåligt humör, eller ens negativ – jag är bara ledsen. Anledningen till att jag är ledsen är för att jag idag har tänkt mycket på en fantastiskt underbar vän som jag hade för en del år sedan, som tappert kämpade mot sina demoner, men som en dag inte längre orkade kämpa. Tanken slog rot hos mig när jag fick veta att en annan vän till mig, i ren desperation att sluta lida, nyligen hade försökt att ta sitt liv. Det väckte en del gamla minnen.
Genom åren har jag förlorat några vänner och bekanta till detta infernaliska helvete som benämns psykisk ohälsa. För vissa människor blir det till slut så tungt att leva att de helt enkelt inte längre orkar med att just leva. Att ge upp, att inte längre orka slåss, det är en känsla som jag så väl känner igen. Jag har själv varit och krälat där nere i ångesten och depressionens avgrund, där mörkret känns oändligt. Det kan göra genuint ont att andas när man mår riktigt psykiskt dåligt. Du kämpar och kämpar, år ut och år in. I bästa fall leder det till en förbättring, men för en del känns det som att ingenting händer och till slut är det svårt att fortsätta att hoppas. Besvikelserna när medicin efter medicin, eller terapiform, inte får tillräcklig effekt kan vara förödande. Precis som det kan vara förödande att vänta på att få en läkartid p.g.a. personalbrist. Att förlora någon du älskar, eller kanske bara bryr dig väldigt mycket om, till suicid är tungt. Det sker alldeles för ofta.
Nu vill jag inte fastna i just den biten, utan jag vill nog egentligen bara använda detta forum som ett personligt terapeutiskt utlopp för mina tankar och känslor för stunden. Den här vännen som nyligen försökte att ta sitt liv mår just nu riktigt jävla dåligt. Hon har förlorat både ett presumtivt liv samt den framtid som hon såg framför sig. I en handvändning förändrades allt. Jag lider med henne, för jag vet hur dåligt hon mår och jag känner igen så otroligt mycket från något liknande som jag har gått igenom. Det känns som att jag drunknar. I mitt taffliga försök till stöttning svarade jag att jag kan vara hennes livboj, att jag finns där för henne. Så här i efterhand inser jag hur löjligt det låter med livboj, men jag menade det helhjärtat.
Så for tankarna vidare och landade slutligen på en av mina bästa vänner. Hon försvann för några år sedan. Jag saknar henne än idag, även om det går längre och längre tid mellan gångerna som jag tänker på henne. Men tänker på henne gör jag. Framförallt en dag som denna. Jag minns våra samtal, jag minns våra skratt och jag minns våra framtidsdrömmar som vi delade med av oss till varandra. Men jag minns också hur hon gråter, hur hon säger att hon inte vet vad fan hon ska ta sig till för att bli av med den här kväljande sorgen som hon bar på. Jag minns även det där sista smset som hon någonsin skickade. Oftast så minns jag henne leende, men idag skyms bilden av hennes leende bakom ett par tårfyllda ögon.
Det finns en anledning till att jag gör det jag gör. Det finns en anledning till att jag föreläser om min egen historia av dåligt mående och skriver mina blogginlägg. Jag vill göra mitt absolut bästa för att bespara folk smärtan av att förlora någon på detta vis. Jag hoppas verkligen att någon där ute ska kunna finna igenkänning och kanske inte känna sig riktigt lika ensam. Måhända är det att överskatta inverkan som jag möjligtvis skulle kunna ha på lyssnaren eller läsaren, men det hindrar mig inte från att fortsätta försöka.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör