Den anhöriges belägenhet

Den anhöriges belägenhet

De flesta texter jag skriver handlar mycket om vad jag tidigare har varit med om i livet. Åtminstone var det så jag från början hade tänkt att det skulle vara. Men livet står ju inte stilla, och det har visat sig hända så pass mycket i min tillvaro att jag ständigt har nya saker att skriva om. Idag blir det nog en blandning av dåtid och nutid, för det kommer att beröra ett ämne som jag har mycket, tidigare samt nuvarande, erfarenhet av – att vara anhörig.

Vi är många som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa. Snackar vi bara rent statistiskt så är ju var fjärde person här i Sverige drabbad av psykisk ohälsa, och när vi räknar in anhöriga blir siffran tre av fyra. Jag skulle dock gissa att många egentligen inte är medvetna om att de faktiskt är anhöriga då det ju råder ett stigma kring psykisk ohälsa. Folk är fortfarande rädda för att vara öppna och ärliga med sitt mående, vilket gör att det är många som lider i tystnad. Därför vet du kanske inte om att du är anhörig. Nu var det inte just den biten som jag tänkte fokusera på, utan jag ville skriva lite om mina egna erfarenheter av att vara anhörig, och det var just en person i fråga som fick mig att börja skriva detta inlägg.

Det handlar om en oerhört varm och empatisk person, men som länge har varit nära att ge upp allt vad det innebär att vara sig själv, och ge efter för någon annans sjuka krav och lustar. Det är inte lätt att stå bredvid och titta på när någon man bryr sig om genuint håller på att försvinna som människa. Jag är förundrad över att hon fortfarande orkar kämpa, och jag beundrar verkligen hennes uthållighet. Att stå ut med konstanta trakasserier och övergrepp när man redan är skör och mår dåligt känns som en omöjlighet – men hon har fan gjort det, och det visar vilken otroligt stark människa hon är. Tacka vet jag skyddat boende, för där kan hon äntligen andas ut och försöka få någorlunda ordning på sitt liv. Det finns så mycket som jag hade velat säga om hennes kamp, men med tanke på att det är ett så oerhört laddat och känsligt ärende så känns det inte rätt att gå in på detaljer. Däremot vill jag att hon ska veta hur förbannat imponerad jag är över att hon har stått ut, över att hon inte har gett upp och att hon fortfarande finns kvar. För att inte tala om att jag är stolt över henne.

Anhörig kan man vara på många sätt. Det kan vara genom att man är familjemedlem, släkt, vän, arbetskamrat m.m. För min del stämmer det in på alla dessa punkter. Jag har en bror som jag står väldigt nära, och som jag periodvis har stöttat väldigt mycket genom åren. Det kan vara jävligt slitigt att se någon man älskar vara i riktigt dåligt skick. Nu har min bror även stöttat och hjälpt mig något enormt, och jag hade inte varit i liv idag om det inte vore för hans hjälp. Så vi är där för varandra. Det kan verkligen vara ett heltidsarbete att vara anhörig, och det är inte helt ovanligt att man själv blir sjuk på kuppen.

Desto fler personer har jag i min omgivning som jag är anhörig till när man räknar in vänner. Jag kan egentligen inte räkna ut exakt hur många det är, för det är en siffra som konstant varierar eftersom att mångas mående pendlar så. Jag har ett par vänner som sedan slutet av sommaren stadigt har försämrats i sina respektive mående. En av dom är jag ganska så orolig ska balla ur fullständigt och kanske börja med droger igen, eller rent av hamna i en psykos på grund av en konstant sömnbrist. Den andre är jag mest rädd ska falla tillbaka i gamla dåliga självskadebeteenden och att han inte ska återfinna glädjen i livet. Båda två har som sagt mått sämre och sämre i ungefär ett halvår, och det är tungt att se på när två fantastiska människor som redan har tagit sig igenom så otroligt mycket nu håller på att krevera under bördor och krav. Jag känner mig mer eller mindre maktlös, för jag vet att det inte är mycket som jag kan göra för att hjälpa, mer än att erbjuda ett lyssnande öra eller en axel att gråta på.

Ja, historierna är otaliga, och jag har många fler att förtälja. Jag hade kunnat fortsätta beklaga mig över vilket helvete flera av mina vänner går igenom, men jag vill inte att det på något vis ska framstå som att jag vill ha medlidande för att mina närstående mår dåligt. Det jag vill göra är att visa hur vanligt det är att folk mår dåligt samt hur olika det kan yttra sig, och därför hur vanligt det är att man är anhörig. Jag har haft närstående som mått dåligt i stort sett hela mitt liv. I åratal umgicks jag i princip bara med människor som mådde precis lika pissigt som jag gjorde. Så jag vet att det kan kännas tungt, dystert, frustrerande och ibland ensamt att vara anhörig. Det kan verka som att man kämpar i motvind, utan förståelse från samhället eller hjälp från psykiatrin.

Så vad får oss då att orka fortsätta finnas där för våra närstående? Givetvis för att vi bryr oss om dom, för att vi älskar dom och för att vi hade kunnat göra vad som helst för att lindra deras smärta. För min del är det även på grund av vetskapen att det kan bli bättre, att det kan vända och gå i rätt riktning. En väldigt god vän var i ganska så risigt skick i höstas. Jag oroade mig genuint för att hon en dag skulle ta livet av sig. Hon var på psykakut otaliga gånger, men blev alltid hemskickad igen. Det finns nämligen alltid de som är i ännu sämre skick och därför behöver hjälpen ännu mer. Det är dock ingen som helst tröst för den som är desperat efter hjälp att få höra att andra har det ännu värre. För så som du lider kan vara det värsta tänkbara för dig, och då hjälper det föga att andra mår sämre. Men jag och den här vännen träffades tidigare i veckan och hade en fantastiskt fin kväll ihop. Hon mår så otroligt mycket bättre i dagsläget, och jag njuter verkligen av att se henne leende och av att höra hennes skratt. Det är sådant som får mig att ta mig igenom de sämre tiderna. Det är de här solskenshistorierna som får mig att fortsätta kämpa.