Så börjar det om

Så börjar det om

I natt hände det; det som jag fasade skulle ske men som jag visste förr eller senare skulle inträffa… Jag fick en rejäl jävla panikångestattack. Jag kan inte riktigt minnas när jag senast hade en sån panikångestattack, men det borde vara ett par år sedan det var såhär ordentligt. Tidigare i livet hade jag periodvis panikångest mer eller mindre varje dag, och när det blivit lite bättre skedde det kanske bara veckovis. Det var dock så vanligt att jag var konstant förberedd på att det skulle hända.

Jag har haft panikångest så långt tillbaka som jag kan minnas. Några av mina tidigaste minnen i livet är just panikångestattacker. Det var dock inte förrän i senare tonåren som jag förstod att det var det som jag alltid hade haft. När jag var barn tänkte jag bara att någonting var fel på mig, för jag visste ju att man inte skulle vara rädd för att somna för att man då skulle dö. Men jag var övertygad om att jag skulle dö, så jag höll mig vaken så länge jag bara kunde, så att jag till slut somnade av ren utmattning.

Jag vet inte hur många nätter som jag har varit övertygad om att jag just höll på att dö, för det är ju så en ordentlig panikångestattack känns. Har man aldrig varit med om det tidigare så är det förbannat skrämmande. Det kan yttra sig på olika sätt, men det tar verkligen ut sin kroppsliga rätt. Egentligen är det fascinerande hur panikångest kan vara så fysisk, när det faktiskt är en psykisk händelse. Den här smärtan i bröstet, svårigheterna med att andas, svetten som rinner – det är inget ovanligt. Efter ett antal attacker så förstod jag till slut att jag faktiskt inte skulle dö, det var liksom något jag lärde mig av erfarenhet. Tyvärr gör den vetskapen inte panikångesten lättare. Det gör precis lika ont i kroppen, men nu med vetskapen att det kommer gå över. För min del har det alltid bara varit att stå ut. Jag har snällt fått sitta och vänta på att paniken går ur kroppen.

Nu är det visserligen jävligt svårt att just bara sitta och vänta. Jag har allt som oftast mest suttit och vaggat fram och tillbaka som det typiska psykfallet i en Hollywood-film. Att sitta still är en omöjlighet när adrenalinet pumpar och det känns som att kroppen ska explodera av överflödig energi. Samtidigt så var jag så nedslagen av ångest att jag inte kunde resa mig. Resultatet var ett gungande fram och tillbaka, som i någon form av mani. Tills det går över. För till slut så går det över, även om det känns som att bröstet kommer sprängas innan det händer. Det är så jag alltid har hanterat mina panikångestattacker – genom att vänta ut dom.

När jag i tonåren träffade en psykiater som förklarade vad panikångest faktiskt var förstod jag att jag alltid har haft problem med det. Jag fick även utskrivet medicin som gjorde att attackerna inte var så frekventa. Det kändes som en fröjd att det numera bara skedde en gång i månaden. Efter ett antal år var det kanske bara ett par gånger om året. Nu för tiden betydligt mer sällan än så. Det sker till och med så pass sällan att det kan gå år mellan gångerna.

När jag så i natt vaknade med ångest hade jag inte än på känn att det skulle resultera i den första ordentliga panikångestattacken jag har haft på länge. Det kändes som ett fruktansvärt bakslag. Även om jag inte vet hur länge det varade och hur länge tankarna snurrade runt i mitt huvud så hann jag med många timmars grubblande. Jag har alltid varit välbegåvad när det gäller att grubbla, och trots att jag har blivit bättre på även det området så betyder inte det att jag är helt fri från grubblerier. Så i natt hann jag med att måla upp ett scenario där jag plötsligt var tillbaka på ruta noll igen. Plötsligt skulle jag vara tvungen att sluta jobba, om jag inte fick sparken för att jag helt enkelt aldrig dök upp igen. För nu var allting skit. Det var bara att acceptera att jag snart skulle sitta isolerad i min lägenhet, utan vänner och beroende av socialen för min överlevnad.

Så kändes det i alla fall. Jag var tvungen att ringa och sjukanmäla mig, för jag visste att jag inte skulle kunna jobba idag. Inte nog med att jag knappt fick någon sömn, men panikångesten tar verkligen ut sin rätt och kroppen tar en del stryk. När attacken var över spenderade jag många, många timmar i sängen. Det utlöste ett migränanfall och jag hade ingen som helst energi. Jag kände mig helt enkelt mörbultad. Att dessutom behöva sjukanmäla mig kändes genuint som ett nederlag. Även jag, som har livslång erfarenhet av psykisk ohälsa och som till stor del har återhämtat mig, kan känna det dumt att behöva sjuka mig på grund av det. Trots att jag själv jobbar inom psykiatrin och har en oerhörd förståelse för vad det innebär att må psykiskt illa, så har jag fortfarande en del kvar att jobba på vad gäller att acceptera mina egna svagheter.

Nu ska jag spendera en dag med att slicka mina sår och bara ta det lugnt. Jag ska käka god mat, spela lite datorspel, snacka med goda vänner och lyssna på en satans massa bra musik. Det är så jag återhämtar mig. För jag tänker återhämta mig även från detta. Det må ha känts både som ett bakslag och som ett nederlag, men jag tänker då fan inte ge upp. Förr gav jag upp vid minsta motstånd för att jag inte orkade kämpa. Men jag vet att jag kan övervinna det här. Mitt grundmående är så pass stabilt att jag numer är medveten om att jag kan gå vidare och framåt, precis som att jag har kämparviljan att slåss mot mina demoner.