Vem vet vad som sker?
Som jag tidigare nämnt vid ett par tillfällen här i bloggen så har jag på sistone befunnit mig i en hyfsat dålig period. Mitt mående har inte varit katastrofalt dåligt, men på en mycket lägre nivå än brukligt och under en längre tid. Till en början så kändes det som att det bara var något som jag behövde genomlida i ett par veckor innan det sedvanligt skulle bli bättre igen. Men eftersom det drog ut på tiden utan att jag började må bättre så var det något bekant som gnagde bak i mitt inre. Oron för att allting plötsligt skulle skita sig igen och att jag var på väg att regrediera blev starkare och starkare. Samtidigt så försökte jag hålla fanan i topp och låtsas som att det snart skulle vända igen.
Jag försökte verkligen att ge mig själv den här tillåtelsen, eller acceptansen, för att jag hade en dålig period. Det fungerade absolut ett tag, för jag har utan tvekan utvecklat förmågan att acceptera mina sämre perioder. Det är vanligt att måendet går upp och ner; det gör det för alla människor. Men vi som lider av ordentlig psykisk ohälsa måste kanske vara extra uppmärksamma på hur vårt mående går upp och ner, och måste vara extra duktiga på att ge oss själva tillåtelse att må lite sämre ett tag. Det är verkligen lättare sagt än gjort, det är jag väl medveten om.
Häromdagen, eller snarare häromnatten, fick jag min första ordentliga panikångestattack på ett par år. Det skakade verkligen om eftersom det kändes som ett rejält bakslag i min återhämtning. Att hålla fanan i topp och bara trampa på som tidigare med tanken att det snart kommer att bli bättre fungerade inte. Det var bara att inse fakta och acceptera att jag har stagnerat i min återhämtning. Jag har blivit för bekväm. Jag kan inte bara vänta på att det kommer att bli bättre. Det kanske har fungerat när det var kortare perioder av sämre mående, men när det nu drog ut på tiden behövde jag den här omtumlande händelsen som panikångesten faktiskt var för att inse att jag satt fast i lättjan.
För återhämtningen är ständigt pågående. Jag har inte råd att vara allt för bekväm och bara vänta. Jag behöver inte kämpa lika hårt som jag alltid har gjort, för kampen att komma dit där jag idag befinner mig är avklarad. Det som nu behövs är att inte låta kampglöden falna, utan jag behöver blåsa liv i den lite då och då för att fortsätta att befinna mig där jag är. Jag kan inte låta mina gamla demoner titta ut och ta över. Det är ok om de kikar fram och visar sina ruttna ansikten lite då och då, men jag kan inte låta dom ta över.
Så jag får nog helt enkelt vara tacksam för den här panikångestattacken, för den gav mig nya insikter och förnyad energi. Just nu lyssnar jag därför på musik och skrålar högljutt med – vill du förändra någonting krävs ett första steg, men det förblir som det är för att du är så jävla feg. Jag vill inte återgå till mitt fega jag. Jag vill fortsätta att utvecklas, fortsätta att driva på förändringen av mitt liv. Ibland behöver jag bara en påminnelse.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör