Andraklassens människor

Andraklassens människor

Pissad i ansiktet. Ja, det tänkte jag faktiskt först döpa denna text till. Efter att ha tagit några djupa andetag och lugnat ner mig en aning insåg jag att det var en titel nedskriven i affekt. Jag ska försöka att inte skriva i alldeles för ilsket tillstånd, för då är risken att texten inte blir konstruktiv utan att slutresultatet blir en röra av explicita uttryck och svordomar. Därför har jag nu låtit det gå tre dagar sedan jag först började tänka på att skriva det här inlägget. Så nu kanske ni funderar över varför jag är så upprörd – jo, det är för att jag är så oerhört trött på diskrimineringen och den negativa särbehandlingen av oss med psykisk ohälsa.

Det är ingen nyhet för någon av oss; iallafall inte för oss psykfall. Vi har nog alla varit med om särbehandlingen, och visst fan är det sällan positivt? Snarare så att vi kämpar för att bli likabehandlade. Nu målar jag med väldigt breda penseldrag och det låter kanske som att jag talar för alla som någon gång har lidit av psykisk ohälsa. Det är definitivt inte min mening, utan jag talar utifrån min egen erfarenhet, och den säger mig att jag är långt ifrån ensam.

I detta fall tänker jag skriva om att bli nonchalerad av vården på grund av vår bakgrund av dåligt mående. Jag har själv varit med om att jag söker vård för något, utan att bli ordentligt undersökt och avfärdad med att det måste bero på min ångest. I ett fall gjorde det mig verkligen förbannad. Jag har haft ångest i hela mitt liv och jag är väl medveten om var jag får ont i kroppen med ångesten som orsak. Det har jag lärt mig av erfarenhet – ungefär 30 års erfarenhet. Då är det inte speciellt svårt att avgöra vad som beror på ångest och vad som man kanske borde ta och kolla upp. Ont i bröstet och andnöd vid panikångest är jag van vid. Extrem huvudvärk eller migrän vid stress är jag van vid. Den allmänna orkeslösheten är vardag. Vi vänjer oss helt enkelt vid hur vi fungerar. 

Bara för att vi har diagnoser betyder inte det att vi är befriade från självinsikt eller intelligens. Men ibland känns det som att det är så vården ser oss, oavsett om det är psykiatrin eller somatiken. Jag förstår absolut att väldigt många, framförallt i början av ens psykiska ohälsa, söker sig till både vårdcentralen och akuten för att de tolkar sin ångest som något kroppsligt fel. Bröstsmärtor, magsmärtor, andnöd och liknande är ju verkligen inte ovanligt att man upplever när man får till exempel en panikångestattack. Så jag kan givetvis tänka mig att en del läkare och sjuksköterskor kan bli trötta på att behöva göra undersökning efter undersökning som inte resulterar i någonting då personen helt enkelt lider utav ångest. Det ska dock inte resultera i att vi blir avfärdade på direkten med motiveringen att ”det är bara din ångest”. Kanske har vi något kroppsligt som behöver undersökas och eventuellt åtgärdas. Kanske är det vår ångest, men att få höra det utan att ens bli mottagen eller sedd av någon lindrar ju definitivt inte vår ångest och oron som det medför.

För egen del är den mest irriterade biten att jag lider av mer eller mindre konstant yrsel. Det kan vara bättre, det kan vara sämre, men den är nästintill alltid närvarande. Efter att ha uteslutit kristallsjuka, tumör eller blödning fick jag svaret att det är min ångest och att jag helt enkelt får lära mig att leva med det för att till slut så kommer hjärnan att ha tränat bort yrseln. Det var fem år sedan. Det var även drygt trettio år efter att jag fick problem med ångest. Måhända att det är så att min ångest utvecklas och förändras. Måhända att mina symtom inte alltid kommer att vara desamma. Efter fem år med det här har jag iallafall kunnat konstatera att jag inte kan se något samband mellan min ångest och min yrsel. Yrseln slår till utan förvarning ibland, utan att jag har haft en jobbig dag, utan att jag mår dåligt eller oroar mig för någonting. Utan att jag har någon som helst ångest. Jag vill inte låta alldeles för självgod, men jag tror mig känna min ångest tillräckligt väl för att vid detta lag kunna säga att det inte har med det att göra. Så att då från läkare få höra att jag bara ”somatiserar” är faktiskt rent ut sagt jävligt enerverande.

Men, men, nu var det egentligen inte mina egna upplevelser av det här som fick mig att börja skriva idag. Det var något bra mycket allvarligare. Häromdagen åt jag middag med en bekant som har jobbat drygt tjugo år inom psykiatrin. Hen berättade något som gjorde mig extremt upprörd, och som föranledde detta inlägg. Tyvärr innehåller historien detaljer som jag idag inte kan skriva om eftersom jag inte riktigt vet hur jag skulle göra för att det inte skulle gå att identifiera vem/vad det handlar om. Mitt första försök var inte tillräckligt väl anonymiserat, så det ratades. Det är dock tydligen inte ovanligt att psykiatripatienter dör runt om i kommunerna utan någon vårdpersonal närvarande, just av den anledningen att de ”bara är psykiatripatienter”. Den kvalificerade vården upphör när de skickas tillbaka till sina boenden på grund av platsbrist. De dör lika ensamma och ångestfyllda nu som under covidvågen, sade hen. Ren och skär diskriminering med värsta möjliga utfall. Mer om det vid senare tillfälle när jag och den här bekanta har lyckats luska ut ett sätt att berätta om det utan att det ska riskera någons jobb.

Det är i alla fall de kollektiva erfarenheterna som får mig att bli så förbannad att jag är på väg att döpa en text till något sådant – för ibland känns det minsann som att vården bara pissar oss rakt i ansiktet och dömer ut oss som opålitliga, och med total avsaknad av sjukdomsinsikt, bara för att vi lider av psykisk ohälsa. Eller gör vår sjukdom oss helt enkelt till andraklassens människor och att vi därför inte innehar samma värde?