En misantropisk humanist
För många år sedan beskrev en av mina bästa vänner mig som just det – en misantropisk humanist. Egentligen vill du alla i världen väl men du är alldeles för misantropisk för att tro på något gott, var hennes förklaring. Det prickade nog väldigt rätt, om jag ska vara ärlig. Än idag tror jag att det passar in ganska så bra, även om jag har blivit betydligt bättre på att se saker och ting ur en mer positiv synvinkel. Fri från misantropi och cynism är jag dock inte.
När jag själv ska beskriva mig som person så brukar jag kalla mig för en levande paradox. Hela mitt väsen är på något sätt en enda stor paradox. Jag tycker, tänker och vill så motsägelsefulla saker här i livet. När jag mådde som allra sämst hade jag en tendens till att känna hat och ilska, uppblandat med någon form utav nihilistisk apati. Det var mycket lättare att hantera mina känslor om jag ignorerade sorgen och smärtan för att istället koncentrera mig på hur förbannat orättvis världen var. Att älska var en omöjlighet. Ingenting gott kommer någonsin att komma ur positivitet för mänskligheten är så vidrigt självisk att du bara öppnar upp dig för att bli bränd. Det var lika bra att se världen för hur den såg ut och mänskligheten för vad den var; en parasit som i allt snabbare takt håller på att förgöra sin värd. Om du aldrig förväntar dig att något kommer att gå bra så slipper du bli besviken och kan bara bli positivt överraskad.
Ungefär så var mina tankegångar förr i tiden. Hatet och ilskan kunde även yttra sig på betydligt mindre trevliga sätt, med en närmast likgiltighet inför en del människors liv. Varför i helvete skulle jag respektera liv när människan var en skamfläck under evolutionens gång? Samtidigt så hade jag inte ätit kött på massor av år eftersom jag hade en enorm sympati inför djurs lidande. Så det var mer mänskligheten som jag avskydde, för ett djur skulle jag aldrig någonsin vilja skada. Nu kanske jag målar upp en bild av mig som något farligt, men det är långt från verkligheten. Jag är och har alltid varit en mes, men med ganska så mörka tendenser. Med tanke på att jag nästintill aldrig lämnade lägenheten på grund av min extrema ångest så var sannolikheten för en konfrontation under mina sämsta ögonblick ändå minimal. Oavsett hur hatisk jag var så hade jag mina vänner som jag trots allt brydde mig om, och i vissa fall rent av kunde känna att jag brydde mig så pass att jag älskade dom. Så visst var jag ganska så paradoxal i mitt sätt att tänka och känna.
Jag funderar på om det här fortfarande är en del av den som jag är idag, eller om jag ibland bara hemsöks av mitt forna jag. Jag vill gärna tro att jag har vuxit ifrån denna enfaldiga negativitet. Jag vet att jag är kapabel till att vara positiv, kapabel till att drömma och våga tro på en bättre framtid. Trots det så har jag mina stunder då jag känner misantropin börja bubbla upp och skymma mina ljusa framtidsutsikter. Tyvärr är det nog bara så att jag måste inse att jag aldrig kommer att bli fri från mitt gamla jag. Det mörker som en gång styrde mitt liv kommer alltid att vara en del av mig – det gäller bara att inte låta det ta över ännu en gång. Det är väl helt enkelt bara mänskligt att både älska och hata samtidigt. Trots allt så är det ju även så att mina erfarenheter har format den som jag numera är. Kanske är det så att jag bryr mig så mycket om min närhet och omgivning för att på något vis balansera den där likgiltigheten jag tidigare kände. Eller så är det bara den berömda kognitiva dissonansen som spökar och att jag helt enkelt tänker alldeles för mycket.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör