Häromdagen så pratade jag och en kollega lite om det här med tålamod. Det var en händelse på jobb som irriterade mig och jag var tvungen att ventilera hos den här kollegan. Hon berömde mig för just mitt tålamod och för att jag behöll mitt lugn så att situationen inte eskalerade. Själv hade jag inte sett det så utan jag hade mer tänkt att det inte var lönt att säga ifrån, men det var väl kanske just den instinkten som jag nu fick beröm för. Så jag kände mig en smula stolt och glad över att jag tydligen hade hanterat det hela på ett bra sätt.
Senare under dagen var det så dags för ett större möte där ett flertal chefer deltog. Det flöt på bra med nyttig information och vettiga diskussioner, fram tills jag kände mig talad till på ett sätt som jag upplevde som nedvärderande. Det var kanske inte så illa, men personen i fråga hade en ton och ett sätt att tala på som verkligen irriterade mig. Därför tog det inte lång tid innan jag blev förbannad, och det med råge. Plötsligt brast det för mig och jag började svära åt personen, för att i ögonvrån se ett av de högsta hönsen på min arbetsplats titta lite snett på mig och jag insåg att jag hade gått över gränsen. Jag tystnade därför snabbt.
Resten av mötet satt jag tyst och kokade, för trots att jag lyckades få tyst på mig själv så fanns irritationen fortfarande kvar. Det kändes helt enkelt inte ok att bli tilltalad på ett nedsättande vis och med en ton som antyder att jag är en idiot. Men för sakfrågans skull höll jag därefter käften. Vi diskuterade trots allt psykisk ohälsa, bemötande inom psykiatrin och hur det hela kan förbättras. Saken var viktigare än min stolthet, även om det tog emot att inte vråla och stå upp för mig själv. Just det där sista är något som förvånade mig – stå upp för mig själv. Jag har nästan aldrig kunnat stå upp för mig själv eftersom jag aldrig har sett ett värde i mig själv.
Så varför kände jag vid just detta tillfälle att jag borde stå upp för mig själv istället för att bara svälja, tack och ta emot? Jag vet faktiskt inte. Jag är van vid att alltid ha sett mig själv som mer eller mindre värdelös, som ett genetiskt misstag. Att stå upp för andras rätt kunde jag göra, men vem fan var jag att ta plats för min egen skull? Jag var ingenting värt att försvara, eller att ens existera annat än för att möjligtvis stötta andra människor i deras kamp för ett värdigt liv. Att jag nu plötsligt skulle börja se ett värde i mig själv känns så främmande att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera. Kanske är det så att jag börjar tycka om vissa delar med mig själv, med min personlighet, att jag rentav har börjat få någon form av självkänsla.
Trots att jag har kommit otroligt långt i min återhämtning under de senaste åren, och numer kan arbeta och se att jag faktiskt är bra på det jag gör, så har jag ändå saknat den här självkänslan som borde finnas där. Jag tycker fortfarande inte om att stå i centrum eller att få uppmärksamhet. Mitt mående svajar ibland och jag har perioder då jag känner igen det svaveldoftande självhatets kväljande mörker. Men fan vet om jag inte har kommit ännu längre än jag trodde. Eller så var bara måttet rågat efter att under dagen redan ha bitit ihop och hållit igen, så att irritationen till slut bara inte hade någon annanstans att ta vägen än ut ur min käft i form av diverse svordomar. Oavsett anledning så är det skönt att veta att jag åtminstone vågar ta tillräckligt mycket plats för att stå upp även för mig själv.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör