Om ni är vana läsare av min blogg så är ni vid detta lag antagligen väl införstådda i att jag har haft svårt med att känna mig helt bekväm med andra människor. Även om jag inte har uttryckt det exakt på det viset så är jag rätt säker på att det har framgått. Jag har många gånger blivit sviken av mina vänner, blivit utfryst och bedragen. Min empati har helt enkelt utnyttjats vid flera tillfällen. Därför har jag svårt att till fullo lita på människor. Erfarenheten säger mig att alla förr eller senare kommer vända mig ryggen. Även om folk säger att de alltid kommer att finnas där för mig så har jag svårt att lita på det. Jag är ju så van vid att deras ord inte går att lita på.
Men när jag ändå försöker att släppa in folk, när jag bestämmer mig för att försöka våga vara sårbar igen, så slår det nästan alltid fel. Jag vet inte om det är för att jag alltid dras till fel typ av människor och aldrig lär mig av mina misstag, eller om det är så att det är mig det är fel på så att folk i slutändan alltid tröttnar på mig. Det beror vilket humör jag är på, eller kanske snarare hur mitt grundmående är för stunden, vilket alternativ jag tenderar att luta mot. När jag under perioder mår helt ok så tänker jag att det bara handlar om att jag dras till, samt drar till mig, fel typ av människor. På något vis lyckas jag alltid hitta de där personerna som kommer att utnyttja min dumhet. Jag skulle vilja säga att de utnyttjar min snällhet, men när samma sak händer om och om igen så får jag nog skylla mig själv och kalla det för dumhet. Eller så kanske det är så att det är dessa människor som alltid hittar mig, att de ser på mig att jag längtar efter gemenskap och vänskap, och att de där hittar ett perfekt offer.
På grund av detta har jag alltså rent ut sagt jävligt svårt för att våga släppa in folk. Jag har inga som helst problem med att lära känna folk lite sådär casual, för att dra till med ett engelskt uttryck, men det är en helt annan grej mot att verkligen våga släppa någon in i mitt hjärta. Allt som oftast håller jag uppe en barriär som skydd mot att bli sårad allt för djupt. Tyvärr så medför det ju också att jag kanske inte får till de där riktigt, riktigt djupa relationerna längre. När jag gång på gång blev sviken och sårad av de som jag litade på allra mest här i världen så fick det vara värt det; att inte ha någon som stod mig riktigt nära för att slippa få hjärtat krossat ännu en gång. Men det är något som jag jobbar på att förändra.
Det går bättre och bättre, sakta men säkert. Jag har ett par personer att tacka för att jag på sistone har vågat öppna upp mig mer och mer. På relativt kort tid så har dessa människor kommit mig närmare än någon har gjort på många år, och jag känner att jag till fullo kan lita på dom. Det ger mig hopp inför framtiden, att jag återigen kan känna att jag verkligen litar på någon. Jag trodde ärligt talat inte att det var möjligt för mig att komma tillbaka dit igen. Jag var övertygad om att jag var dömd till att leva ut mina resterande dagar i ensamhet, med någon bekant på avstånd som det närmaste jag kunde komma till vänskap. Fan, jag är ju van vid att min självbild är den av en misantrop, en icke-troende asket, en ofrivillig eremit som inte förtjänar något mer än ensamhet och misär. Kanske behöver jag nu se över hur jag ser på mig själv.
Med detta så vill jag försöka förmedla hopp. Även ett ärrat hjärta, en krossad självkänsla, helt enkelt en cynisk och misantropisk själ, kan börja se ljusare på morgondagen. Det är då fan verkligen inte lätt att våga lita på människor igen, men jag försöker. Dock vet jag inte om jag hade kommit till punkten då jag genuint kan lita på någon igen om det inte vore för just dessa fantastiska människor som med sina otroligt öppna sinnen och välkomnande hjärtan hade lyckats hitta små hål i min skyddsbarriär som de kunde nästla sig in genom. Tack vare rätt personers stöttning och uppmuntran vågar jag sakta men säkert ännu en gång öppna upp mig. Utan att nämna några namn vill jag tacka er för att ni finns där, och för att ni hjälper mig att läka.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör