Vid flera olika tillfällen i mitt liv har jag upplevt något oerhört smärtsamt; nämligen att bli utfryst. Jag är långt ifrån ensam om detta fenomen så det är därför som jag väljer att skriva om det. Troligtvis kommer jag vid textens slut inte ha något som helst hoppfullt att komma med, utan kanske kan jag bara erbjuda dig som läsare en känsla av igenkänning.
Jag tror att jag var fem eller sex år gammal första gången som jag kan minnas att ett par av mina kompisar började exkludera mig. Med tanke på att vi inte var så gamla så får man väl se det som barndomens okunskap att det blev som det blev. Jag tvivlar starkt på att de hade illasinnade motiv. Det var inte förrän många år senare som jag fick uppleva verklig utfrysning, och utan att jag hade någon som helst aning om varför. Till skillnad från att bara bli ledsen, som när jag var barn, blev jag nu genuint sårad.
Vi var ett ordentligt gäng med vänner som ofta umgicks. En del av oss var lite närmare varandra och träffades ofta även enskilt, men vi var ändå alltid en del av en större gruppering. Med åren tillkom det ett par till personer och vår grupp växte. Så långt, så gott… Men så en dag hör jag dom prata om en fest som de alla var på – alltså alla utom jag. Det var då polletten föll ner och jag insåg att jag faktiskt hade blivit exkluderad mer och mer med tiden, för att nu helt plötsligt bara inte vara med i gemenskapen alls. Det är en del av en längre historia, men kontentan är att jag inte längre inkluderades. Jag har fortfarande ingen som helst aning om varför det blev så, och jag har idag inte längre ont av minnena. Däremot gjorde det mig jävligt ont just då, när så många av mina vänner inte längre kände mig värd att inkludera. I ungefär samma veva slutade även min dåvarande absolut bästa vän att svara på mina samtal och meddelanden. Inte heller där förstod jag varför, men det gjorde verkligen mig ledsen att den personen som jag litade på mest av alla inte kände mig värd ens en förklaring till varför kontakten bröts.
Detta är ett mönster som har upprepas flera gånger under min uppväxt (eller rättare sagt under mitt liv). Jag kan komma på åtminstone tre separata vängrupperingar till som jag har blivit utfryst från. Det kan vara personer som jag har spelat i band ihop med, åkt på festival tillsammans med och som jag har känt en fin samhörighet med, men som utan förvarning eller någon förklaring plötsligt slutat att höra av sig eller att svara på mina samtal. Vid varje tillfälle har jag sjunkit längre ner i mitt mående och min redan naggade självkänsla har tagit ännu mer stryk.
De senaste åren har jag lärt känna en hel del nya människor. Till skillnad från under en del perioder av mitt liv så är den största delen av dessa stabila och har ett gott inflytande på både hur jag mår och hur jag känner inför framtiden. Att få känna den tryggheten med mina vänner är fantastiskt, och något som jag verkligen inte har varit bortskämd med. Så därför sårade det desto djupare när jag för ett tag sedan insåg att jag i en vängrupp faktiskt inte är en del av gemenskapen. Det var personer som jag såg som mina vänner och som jag trodde uppskattade mitt sällskap, men som jag plötsligt insåg inte inkluderade mig när de umgicks. Vi var kanske aldrig vänner; vi var kanske bara bekanta. Jag vet inte om jag har varit naiv, eller bara desperat efter vänskap, som inbillat mig att vi var vänner, men när alla umgås till höger och vänster utan att någonsin bjuda med mig så börjar jag ju fundera över min egen verklighetsuppfattning.
Eftersom att jag har varit med om det flera gånger tidigare så kom det egentligen inte som någon överraskning. Jag har vant mig vid att folk förr eller senare tröttnar på mig. Det har blivit min verklighet att jag på något vis bara är lite nyhetens behag och att människor till slut inser att jag kanske inte var sådär jävla rolig att umgås med, så att man helt enkelt väljer att utesluta mig. Eller så tröttnar de kanske på att jag inte alltid är stabil i mitt mående.
Nu vill jag inte att det här ska framstå som något gnällande eller sökande efter uppmärksamhet från mitt håll, för det är absolut inte det som jag är ute efter att förmedla. Däremot så har det fått mig att börja tänka på om det är så att mina förväntningar är det som leder till samma slutresultat. Går jag undermedvetet in i relationer med tanken att den andre personen kommer att tröttna på mig efter ett tag? Är det så att det blir en självuppfyllande profetia? Jag vet faktiskt inte, men det tål att tänkas på. Eller så är det bara min usla självkänsla som gör att jag vänder det till att det på något vis skulle vara mitt fel. Oavsett anledning så är jag förbannat tacksam över att jag alltid har kunnat finna tröst och gemenskap i musiken; för utan den hade jag aldrig överlevt mina sorger.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör