Att alltid känna sig utanför är jävligt smärtsamt. Hela mitt liv är präglat av en känsla av utanförskap. Oavsett i vilka sammanhang jag har befunnit mig så har jag alltid varit för udda för att riktigt passa in. Vid det här laget har jag skrivit en hel del blogginlägg här på Hjärnkoll så jag minns ärligt talat inte om jag har skrivit om utanförskap tidigare. Har jag det så får det väl helt enkelt bli en uppdatering. För inte så länge sedan skrev jag om att vara utfryst, men det är för mig inte samma sak som att vara utanför.
Men, men… Utanförskap var det. Jag är definitivt inte ensam om att ha fått uppleva att känna sig utanför. När jag var yngre, eller kanske snarare när jag var barn, kände jag mig väldigt utanför just på grund av min psykiska ohälsa. Jag fattade inte då att jag led av någon form av psykisk ohälsa. Det dröjde upp i tonåren innan jag på riktigt förstod att jag verkligen inte mådde bra. Men jag har alltid varit udda; lite för udda för att passa in. Som barn var jag väldigt blyg och osäker. Det gjorde att jag inte riktigt passade in bland mina jämnåriga. Det var meningen att vi småkillar skulle bråka och slåss, skrika och härja. Men för mig som det aldrig kom naturligt att bete sig på det viset blev resultatet att jag istället kände mig konstig. Jag kände mig felaktig. Egentligen ville jag så himla gärna passa in, men jag vågade inte riktigt ta den platsen som krävdes.
Jag har alltid haft svårt att ta plats. Jag tror att det till stor del beror på min osäkerhet, på mitt dåliga självförtroende. För att ha dåligt självförtroende och urusel självkänsla är något jag är expert på. Att se mitt eget värde har i princip alltid varit en omöjlighet. Det enda sättet jag kunde känna mig behövd på, eller att jag hade någon anledning till att existera, var genom att försöka hjälpa andra. Under hela min uppväxt har jag varit den som vänner och bekanta har kommit och pratat om sina bekymmer med. Jag har alltid haft lätt för att lyssna och prata känslor (andras känslor – inte mina egna), och det gav mig ett värde. Men så var det ju det där med att vara utanför…
Bland mina punkarvänner passade jag inte riktigt in för att jag inte var tillräckligt dräggig. Jag förstod inte nöjet med att sitta på tåget och vara störig, spela hög musik i en stereo och störa alla andra passagerare. Det resulterade till slut i en ren utfrysning. Bland mina bekanta inom politiken var jag för konstig för att jag var punkare, och de ansåg mig vara för dräggig och oseriös. Så där blev jag aldrig riktigt inkluderad i gemenskapen. Bland mina skolkamrater var jag för knepig och drack för mycket. Bland mina black metal-vänner var jag för politiskt korrekt som inte tyckte att det var kul att lyssna på en massa nazi-band. Bland mina pundarvänner var jag inte tillräckligt pundig. Utanförskapet har alltså följt mig ända upp i vuxenlivet, och följer mig än på väg in i medelåldern.
Att aldrig få vara en del i en gemenskap, att alltid stå utanför och kika in, aldrig bli inbjuden, alltid få höra hur folk gör upp planer men aldrig vara inkluderad… det är mer smärtsamt än det mesta som jag har varit med om i livet. Trots upprivande slut av förhållanden, förlorade bekanta i suicid och åratal av ångest och depression så tror jag nog att utanförskapet är det som gör mest ont i mig. Antagligen beror det på min historia av att inte ha vänner under långa perioder av mitt liv. Den historian gör sig konstant påmind.
Det närmaste jag har kommit till att hitta min klick av vänner, min gemenskap, var när jag umgicks med en skara psykfall. Vi var alla trasiga inombords och vi var alla självdestruktiva på ett eller annat vis. Vår gemenskap fanns i självföraktet som vi alla kände. Givetvis fann vi även gemenskap i självmedicineringen. Att umgås med enbart trasiga själar blev så klart alldeles för tungt efter några år, och att förlora folk i suicid tär på måendet. Så för att jag på något vis skulle kunna ta mig vidare i livet var jag tvungen att ta farväl av den enda gemenskapen jag någonsin har känt. Därför står jag numer ensam, utanför allt sammanhang, och avundas den där gemenskapen mina bekanta har. Av någon anledning lyckas jag aldrig få till den där vänskapen med de personer som jag önskar. Därför blir resultatet att jag alltid hamnar utanför, och sitter där sorgsen och återupplever alla de där minnena av ensamhet och utanförskap.
Men nu ska jag inte vara alltför misantropisk, för det är trots allt så att jag har funnit en styrka i att vara annorlunda. Jag har insett att det rent av är förbannat tråkigt att vara ”normal”; att inte våga sticka ut eller att känna ett krav på att undertrycka sitt naturliga jag för att passa in i ett fack. Jag har ingen aning om hur jag själv skulle benämnas, eller hur jag skulle sättas in i något fack. Det får kanske bli som den där misantropiske humanisten, som en gammal vän en gång kallade mig.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör