Här kommer då den andra delen av väldigt försenade inlägg till Tankens Dag. Som jag skrev i förra så är jag väldigt duktig på att tänka, men sen aldrig komma till skott. Därav två försenade inlägg. Idag ska det givetvis också handla om tankar; för när någon säger att det Tankens Dag så är det konceptet med jävligt dumma tankar som dyker upp i mitt inre. För min del tänker jag på katastroftankar, för det är det som alltid har varit ett av mina stora problem vad gäller just tankar.
En av diagnoserna jag har är GAD. Du kanske funderar på vad fan GAD är – kort och gott kan man beskriva det som tillstånd som oftast innebär en oro eller ångest för att något hemskt ska hända. Alltså katastroftankar. Jag var alltid livrädd för att något skulle hända. Oavsett vad jag skulle göra så målade jag i mitt inre upp scenarion, som givetvis var fullständigt orealistiska, men som blev verkliga mardrömmar för mig. Det kunde räcka med att jag skulle gå och handla, så satte ångestverksamheten igång. Tankarna blev successivt värre och värre, för att i slutändan landa i att jag förmodligen skulle dö om jag lämnade lägenheten. Jag kan förstå om det låter otroligt tramsigt, för det är det ju egentligen. Precis lika orealistiskt som att om en närstående inte svarar på ditt samtal måste det innebära att personen är död, eller att en typ av huvudvärk måste betyda att du drabbats av en hjärntumör. Men det är just sådana sanslösa tankar som ofta är vardag för någon med GAD. Allting kan bli till en katastrof, och jag har alltid varit expert på katastroftankar.
I slutändan ledde det till att jag i flera år knappt lämnade min lägenhet. Jag isolerade mig allt mer och blev givetvis som en följd av det allt mer ensam. Behövde jag handla mat för att jag inte hade något hemma att äta kunde det ta mig flera dagar att bygga upp modet att gå ner till butiken på hörnan. Det rörde sig om ett par hundra meter bort, men för mig var det lika svårt att tackla som att springa ett maraton. Butiken där jag då bodde hade öppet till klockan 22, så oftast gick jag ner kvart i för att risken att stöta på någon annan människa utomhus skulle vara så liten som möjligt. Med tiden märkte jag av att jag inte var ensam om detta shoppingmönster, för det var relativt vanligt att jag såg samma gubbe där precis innan stängning. Men trots att jag gick och handlade så sent som möjligt innebar det inte att det alltid var problemfritt. Vid ett tillfälle frös jag fullkomligt till is inne i butiken och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fick för mig att någon hade tittat konstigt på mig och plötsligt var jag övertygad om att han skulle hugga ner mig med en kniv när jag lämnade butiken. I det läget ringde jag till min ena brorsan som fick komma bort och möta upp mig, för jag blev så förbannat rädd att jag inte vågade vara ensam. Samtidigt så var jag medveten om att det här var jävligt tramsigt, att det var orealistiskt och att jag borde skärpa mig istället för att vara en idiot. Medvetenheten om att jag hade målat upp just ett katastrofscenario som aldrig någonsin skulle kunna bli verklighet hjälpte dock inte. Ångesten var nämligen så stark att jag var dess slav.
Det är detta sättet att tänka som jag minns när jag hör att det är Tankens Dag. Mina tankar har alltid varit min egen fiende. Även om jag numer jobbar 100 %, föreläser om psykisk ohälsa ibland, så betyder inte det att jag alltid lämnar lägenheten utan ångest. Känslan av att jag är trygg hemma men att världen utanför är kaos och okontrollerbar sitter så djupt inom mig att det ibland är svårt att skaka av mig. Jag kan fortfarande få för mig att diverse hemskheter kommer att hända, men nu för tiden kan jag stoppa mig själv innan det har spårat ur fullständigt. Även om jag inte alltid kan värja mig för ångesten, för den är trots allt mer eller mindre konstant, så kan jag åtminstone övervinna det här motståndet som det medför. Jag kanske känner för att gråta på morgonen för att ångesten är så stark, men jag låter inte känslorna och de negativa tankarna vinna. De får inte hindra mig från att leva ett fullgott liv. Även en kronisk ångest kan bemästras.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör