Här sitter man då på tågstationen. Det är första riktigt härliga vårdagen och solen skiner extra varmt efter vinterns mörka och kalla månader. Jag ser idel strömmar av människor i solglasögon som passar på att lapa i sig solen och njuta av goda vänners lag. Barnfamiljer, vänner och kärlekspar. Oavsett konstellation ser de alla ut att ha lika mysigt och trevligt. Själv är jag bara glad för mina stora solglasögon. Dels så skyddar de bra mot den förbannade solen, men dels så döljer de även det faktum att mina ögon har fyllts utav tårar. För det är ännu ett år då jag borde vara glad, men där glädjen är utbytt mot en tomhet, sorg och avundsjuka. Ännu en vår då jag tvingas möta mina demoner och sår från förr. Frågan som maler i mitt inre är inte längre när ska jag äntligen få må bra, utan helt enkelt varför i helvete får andras glädje mig att må så jävla dåligt?
Det är samma visa om igen, för varje vår konfronteras jag av det faktum att jag går in i en period av sämre mående. Genom åren har jag hört mängder av människor uttrycka hur skönt det är att solen äntligen tittar fram, hur deras mående är säsongsbetonat och att de alltid känner sig lite nere under höst och vinter. För mig är det nästintill tvärtom. Visst kan även jag njuta av solen, känna suget efter att sätta mig på en solstol och bara ta in vad naturen har att erbjuda, men denna njutning är allt som oftast alldeles för kort. För just denna njutning påminner mig om ensamhet, om alla åren när jag var ensam, isolerad och saknade livslust. Trots att det har gått en del år sedan jag mådde som allra sämst så har såren ännu inte läkt. Det krävs tyvärr inte mycket för att de halvt läkta såren skall öppnas upp och åter igen kännas som bultande, blödande och infekterade sår.
Jag har med åren kommit underfund med att det inte enbart rör sig om en saknad, utan även om en enorm avundsjuka. Det är inte så att jag missunnar andra människor glädje och kärlek, det är helt enkelt bara så att jag under så många år saknade allt vad just glädje och kärlek heter att jag började avundas andra människor det som jag upplevde som någon form av glädje. Denna avund är givetvis inte säsongsbetonad, men eftersom att allt fler människor rör sig utomhus när det varmare vädret börjar ta över vardagen så har jag alltid haft lättare att få för mig att alla andra runt om mig mår så förbannat jävla bra när jag själv mår så satans dåligt. Jag stöter helt enkelt på fler personer som kan påminna mig om min egen ensamhet. För ensamheten är nog min största och djupaste sorg.
Ensamhet kan ta sig många olika uttryck, kan betyda olika beroende på vad man har varit med om och vem som beskriver sin ensamhet. För mig var det till största del avsaknaden av vänner som gjorde att jag kände mig ensam. Det var saknaden av en gemenskap, en samhörighet, som gnagde i mitt inre. Jag har skrivit om utanförskap och ensamhet här tidigare, så jag tänker att jag inte ska upprepa mig genom att dra allting en gång till. Kort och gott kan man säga att jag aldrig riktigt har passat in, och alltid har varit lite utanför och känt mig som ett UFO. Därav avundsjukan när jag såg gruppering efter gruppering av människor samlas, prata glatt och skratta högt. Jag ville så otroligt gärna också hitta den platsen att passa in, en gemenskap som kändes naturlig.
Där satt jag alltså på perrongen och väntade på tåget när alla dessa tankar for omkring och tog över. Minnen av sorg och saknad tog över och skymde det faktum att jag hade haft en väldigt bra dag på jobbet och innan detta kände mig på ganska gott humör. Som tur är så är jag inte längre lika ensam, även om jag fortfarande är något av ett UFO var jag än befinner mig. Avslutet på denna text skriver jag hemma för allt hanns inte med under tågresan, och jag var dessutom inte det minsta sugen på att sitta och gråta på tåget för att jag snöade in helt och hållet på hur jag mådde tidigare i livet. För att bryta tankarna och inte fastna i det skrev jag av mig lite till en vän i ett sms och fick några uppmuntrande ord tillbaka. Jag må ha ganska så få vänner, men de jag har är mer än guld värda för min psykiska hälsa. Jag måste bara bli lite bättre på att glädjas över det jag har och inte fortsätta älta hur det en gång var.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör