Inga lyckliga dagar att sjunga om
Jag tog aldrig studenten. Nu för tiden är det inget som orsakar någon form av ågren, men så har det inte alltid varit. Förr var den här årstiden bara en påminnelse om mina misslyckanden, och då specifikt det faktum att jag aldrig lyckades slutföra skolan som planerat.
Det finns många saker som jag ser som ett misslyckande, och det finns många tillfällen då jag får förnimmelser som påminnelser av misslyckanden. Vissa ouppnådda mål är fortfarande inte helt fulläkta sår, och det krävs inte alltid särskilt mycket för att riva upp såren för att ha ångesten och sorgen fritt flödande. I många år såg jag ett slutgiltigt gymnasiebetyg som ett mål jag var tvungen att uppnå. Jag hoppade av gymnasiet efter några terminer och har i efterhand försökt att läsa igen det i otaliga konstellationer – folkhögskola, Komvux, distans o.s.v. Men jag blev aldrig klar. Psyket satte alltid stopp. Var det inte ångesten som fullkomligt paralyserade mig och gjorde det omöjligt för mig att ta mig utanför dörren för att komma iväg till skolan så var det hopplösheten och orkeslösheten som gjorde att jag inte ens kunde kliva upp ur sängen. För att inte tala om omöjligheten att försöka läsa en bok för att plugga. I flera år kunde jag bara inte läsa, för jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt mycket för att förstå vad jag faktiskt läste.
Målet med pluggandet fanns dock alltid kvar, för det hade blivit som ett riktmärke i mitt liv. Om jag bara lyckades läsa igen gymnasiet så skulle jag bevisa för både mig själv och omvärlden att jag inte var helt värdelös. Jag skojade länge med min omgivning om att jag inte skulle ta studenten förrän jag var 30 år, och att jag skulle köpa mig en jävla mössa och ha mitt foto på ett plakat bara för att – oavsett hur försenat det egentligen var. Jag skulle få uppleva min student. Nu närmar jag mig istället 40 och har fortfarande inte kommit dit.
Jag kan ärligt säga att jag idag skiter fullständigt i att jag aldrig blev klar med gymnasiet. Jag har insett att det inte är hela världen. Jag har även insett att det faktiskt går att hitta ett meningsfyllt arbete även utan en gymnasiekompetens. Mina tidigare drömmar i livet, under de perioder då jag mådde tillräckligt bra för att våga drömma, så var det alltid vidareutbildningar som gällde. Jag ville bli lärare. Jag ville bli undersköterska. Jag ville bli många saker, och givetvis allra helst så ville jag bli frisk från min psykiska ohälsa.
Inget av detta har jag uppnått. Istället för att sörja det faktum att inget i livet blev som jag ville, eller se allt som ännu ett misslyckande så har jag lyckats ta mig vidare. Plötsligt hittade jag min plats i livet. Plötsligt hittade jag en mening med min existens. Det är lätt att haka upp sig på något som man vill åstadkomma, men aldrig lyckats uppnå. För min del var det som sagt gymnasiekompetensen som hägrade och som på något vis (i mitt huvud) skulle lösa så jävla många problem för mig. Men jag var tvungen att hitta andra mål, och med det även glädjen i livet. Idag mår jag inte längre dåligt när jag ser bil efter bil komma körandes och tutandes, till brädden fylld med tjutande ungdomar i sina vita mössor. Jag kan till och med småle lite och glädjas åt deras förtjusning.
Med detta vill jag inte få det att framstå som att mål i livet är något negativt, för mindre delmål på återhämtningens väg kan verkligen vara livsviktiga. Men ibland måste man bara inse att vissa mål man tidigare har haft kanske inte är helt nödvändiga, utan rentav destruktiva för ens mående. Jag var tvungen att skita i mina tidigare mål, finna mig i nuet och inse att livet faktiskt kan vara bra även om vissa saker aldrig blev uppnådda. Jag har även lärt mig att leva med min psykiska ohälsa, och jag kan hantera ned- och uppgångar i livet på ett vis som jag aldrig tidigare klarade av. Livet blir sällan som man trodde eller ville, men det kan bli riktigt jävla bra ändå!
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör