Ibland undrar jag om jag medvetet försöker sabotera för mig själv. I förlängningen får det mig att fundera på om jag innerst inne hatar mig själv så jävla starkt att jag är dömd till att förstöra allt som möjligtvis skulle kunna få mig att må bra. Det låter kanske lite väl drastiskt och mörkt, men jag ska försöka förklara vad jag menar. Det kan bli lite svårt att berätta om vissa händelser eftersom jag måste utelämna en del detaljer för att undvika att personer skulle råka identifieras. Eller, kanske snarare så att jag inte vill riskera att någon jag känner och som är involverade i händelser skulle läsa och förstå att det handlar om dom. Men, men…
Livet som sådant har inte alltid varit speciellt roligt att leva. För att vara helt ärlig har de flesta åren genomlidits, och jag har inte haft mycket att glädjas åt i tillvaron. Ensamhet, utstötthet, isolation, ångest, depressioner, självförakt och allmän djävulskap är väl det som har präglat mig och bidragit till att forma den människan som jag är idag. Jag lyckades inte plugga eller jobba och var därför utelämnad åt samhällets maskätna skyddsnät för att överleva. Som jag har berättat om i andra blogginlägg så har livet förändrats väldigt drastiskt för mig, och bara under de senaste åren har det skett en extrem förändring. Jag gick från att ha varit socialt isolerad, en slav till min ångest och utan någon framtidstro till någon som plötsligt hade ett meningsfullt arbete, lärde känna nya människor och som kunde övervinna sina rädslor. Det kändes inte riktigt på riktigt, så att säga. Jag visste inte vad det innebar att känna hopp, men med tiden lärde jag mig att faktiskt börja tro på mig själv och min egen förmåga. Jag började till och med se ett värde i min existens. Dessa var alla helt nya känslor och tankar för mig – vilket givetvis var förbannat skrämmande eftersom jag var tvungen att lära mig tänka om och se världen ur nya perspektiv. Samtidigt så fanns hela tiden rädslan att detta bara var en tillfällighet och att jag snart skulle falla tillbaka i gamla dåliga mönster.
För ungefär en månad sen verkade det som att denna rädslan höll på att förverkligas. Jag kunde inte sova. Jag slutade ha lust till något, förlorade all initiativförmåga och hade inte längre ork till något. Det var inte längre roligt att laga mat, jag åt mest skräp och drack mest läsk. Jag kände helt enkelt inte att någonting var kul längre, och jag var både mentalt och fysiskt rent slutkörd. Som resultat sjukskrev jag mig och slutade gå utanför dörren. Detta beteende och dessa känslor var något jag kände igen väl från tidigare depressioner, och jag konstaterade att jag nog fan var på väg in i en ny depression. Det borde kanske ha gjort mig rädd, men jag hade inte riktigt förmågan till att bry mig. Håglöshet är väl det ord som bäst beskriver mitt sinnestillstånd.
Så efter att slutat träffa folk, bara suttit hemma och stirrat i ett par veckor utan några direkta känsloyttringar får jag ett meddelande från en bekant som undrar hur det är med mig. Egentligen borde jag väl bli glad över att någon bryr sig, över att någon tänker på mig och faktiskt verkar vilja veta hur jag mår. Istället gör det mig ledsen. Jag blir ledsen för det påminner mig om min ensamhet. Det påminner mig om mitt utanförskap. Jag vänder på ett meddelande till synes bestående av omtanke till något negativt, och får det istället till att handla om allt det som jag saknar i livet. Å andra sidan så fick det åtminstone mig att känna något, för jag hade varit rätt så jävla avstängd ett tag. Något annat som borde vara positivt, och motbevisa allt det här med utanförskap och ensamhet, är det faktum att jag även blev bjuden på fest. Kul, eller hur? Nä, för givetvis får jag ångest och börjar tänka att jag inte kommer att kunna ge mig iväg. Plötsligt står jag på samma punkt i min kamp mot ångesten som jag gjorde för tio år sedan, då jag inte klarade av att kämpa emot och föll pladask på röven vid minsta möjliga motstånd. Självklart kommer jag ändå inte att ha roligt och bara känna mig utanför om jag mot förmodan lyckas ta mig till festen. Sen kommer det bli så jobbigt att ta mig hem, tänker jag, och ångestfyllda tankar börjar spåra iväg för att slutligen resultera i katastroftankar.
Jag kan inte låta bli att fundera över om jag gör det här mot mig själv. Jag har ju aldrig tyckt om mig själv, så det skulle inte förvåna mig om jag styrs av mitt inneboende självhat. Omedvetet kanske jag lägger krokben för mig själv. Kanske saboterar jag allting som skulle kunna få mig att må bättre; helt enkelt för att straffa mig själv för något som jag innerst inne känner att jag borde straffas för. Eller så är det bara så att jag faktiskt befinner mig i en ny depressiv period och ser allting genom nattsvarta glasögon. Om så är fallet får jag finna tröst i att jag är mer känslomässigt avstängd än jag känner djup hopplöshet – för det är då som man tar förbannat dåliga beslut.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör