Sedan några år tillbaka är jag relativt aktiv med att prata om psykisk hälsa. Jag har visserligen alltid varit ganska så aktiv vad gäller att prata om min egen psykiska ohälsa; så pass att jag med största sannolikhet har skrämt bort en del människor. När jag i tonåren mådde katastrof hade jag inte riktigt fått känsla för när jag borde berätta vissa saker och när jag borde hålla käft och låtsas som att allt är bra. Men det hör väl egentligen inte till saken, för nu tänkte jag på hur det har varit de senaste åren. Jag jobbar på en psykiatrisk avdelning som peer support, vilket helt enkelt innebär att mitt jobb är att vara öppen med min egen historia av dåligt mående. Så jag pratar psykisk hälsa/ohälsa varje dag. Lägg därtill att jag genom Hjärnkoll ibland är ute och föreläser, skriver blogginlägg, gör filmer och podd som allt handlar om psykisk hälsa. I skrivandets stund sitter jag faktiskt och lyssnar på musik som handlar om att må dåligt, och jag stöttar ofta vänner och familj när inte de mår speciellt bra. Så det är ingen överdrift att påstå att det mesta av min vakna tid går åt till att snacka depressioner, ångest, självmordstankar och liknande. Detta är på många sätt självvalt, men på andra sätt en nödvändighet för att själv kunna överleva. Men för den som aldrig riktigt kämpat med sitt mående kan jag förstå varför det ibland känns som att det tjatas alldeles för mycket om ångest och diagnoser.
När jag för ett tag sedan stod vid ett bokbord och representerade Hjärnkoll kom det fram en kille och undrade lite vad vi pysslade med. Efter förklaringen att vi ville prata psykisk ohälsa och bryta ner stigmat kring ämnet stirrade den här killen förvånat och svarade rakt av ”tycker ni verkligen att det fortfarande råder ett stigma?”. Svaret är självklart ett rungande ja, för givetvis infinner sig fortfarande skam och nedvärdering inför att må psykiskt dåligt. Jag skulle kunna rada upp statistik om hur olika det är mellan hur män och kvinnor söker vård, mörkertal, självmordsförsök och liknande, men jag skriver inte just denna text för att försöka övertyga någon om att det råder ett stigma. Det får i så fall bli en annan text. Men det jag tänkte var att jag på sätt och vis kan förstå denna killes känsla. Måhända är det så att han själv aldrig har mått särskilt dåligt, och därför är helt främmande inför konceptet att skämmas för sitt mående. Måhända har han heller inte haft någon i sin närmaste krets som mått speciellt dåligt. Har man haft sådan tur så kan jag förstå varför man tycker att det tjatas onödigt mycket om psykisk hälsa. I ärlighetens namn kan även jag tycka att det blir lite tjatigt ibland.
Jag slog på morgonprogrammet på TV igår morse innan jag skulle sticka till jobb. Där pratade de om svårigheter att passa in p.g.a. sina diagnoser. När jag stod och väntade på bussen var där en stor reklamskylt med info om vart man kan vända sig om man är orolig och har ångest. På stadsbussens lilla info-TV rullar det förbi en kort reklamsnutt med råd att söka hjälp om man inte mår bra. På jobb stod TVn på och under nyhetssändningen pratade de om forskning kring vad som orsakar ångest. Allt detta var alltså bara vad jag själv observerade under en enda förmiddag. Så visst kan jag på sätt och vis förstå varför personer som aldrig har behövt kämpa med sitt mående tycker att det blir ett satans tjat. Oavsett är det trots allt hånande att anse att alla de som mår dåligt, som kämpar varje dag för att stå ut och överleva nästa timme, bara borde rycka upp sig. Jag är rätt övertygad om att vi alla har stött på den sortens resonemang i vår omgivning när vi varit där nere i livets smutsiga avgrund och krälat.
Lösningen på det här är trots allt inte att sluta tjata. Upplever du det som tjatigt så ge fan i att lyssna. Men för den stora delen av befolkningen som mår, har mått eller kommer att må dåligt kan det vara rent av livsavgörande att få höra det här tjatet. Vetskapen om att man inte är ensam kan vara en tröst, att se en människa som själv har kämpat men nu står på andra sidan och trivs med sin tillvaro kan vara ett hopp. Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att upplysa om psykisk hälsa för att normalisera människors olikheter. Sen skiter jag själv verkligen fullständigt i om nån influencer jag ändå aldrig har hört talas om har ADHD, eller liknande – men för deras följare kan det ingjuta tröst.