Stigma! Stigma är ett ord som jag använder ibland när jag pratar om psykiskt mående. Jag pratar väldigt ofta om just stigmat som råder kring psykisk ohälsa. I skrivandets stund sitter jag på tåget hem från en fortbildning kring stigma som Hjärnkoll har hållit i, så på sätt och vis är denna text ett sätt för mig att bearbeta mina egna tankar lite. På sätt och vis är texten menad att handla om ämnet och dess effekter. Men det första som jag kanske borde göra är att konkretisera vad en stigmatisering egentligen innebär. Det känns som att det är ett ord som ligger lite i modet att använda, men som de flesta av oss nog egentligen inte är helt hundra på vad det faktiskt betyder. För några år sedan skulle jag hålla i en liten cirkel för folk som lider av psykisk ohälsa, och som skulle handla om just stigma och självstigma. Inför det kände jag mig ganska så säker på vad betydelsen av ordet var, men var ändå tvungen att dubbelkolla för att vara helt på det torra. Jag kunde på något vis beskriva känslan, men om någon av deltagarna i cirkeln skulle fråga mig så hade jag ingen magisk beskrivning på det för att verkligen förklara. Eftersom jag själv ändå hade en osäkerhet så tänker jag mig att jag inte är ensam om det. Så vad fan är då stigma?
Jo, kort kan man säga att det är en allmänt vedertagen sanning om en grupp människor, ibland baserat i fördomar och ibland i okunskap, men som resulterar i en särbehandling. Det kan vara så att en kvinna inte anställs i ett tungt arbete för att den förutfattade meningen är att en kvinna inte är tillräckligt stark. Eller hur många skämt finns det till exempel inte om att blondiner är dumma i huvudet? Ren generalisering som kan utgöra ett stigma. För att ta ett exempel som har med psykisk ohälsa att göra kan det vara att en person med en psykossjukdom automatiskt är farlig; vilket det tyvärr inte är speciellt ovanligt att folk tror. Vem av oss har förresten inte hört någon säga att personer som självskadar bara vill ha uppmärksamhet? Det är rent idiotiska fördomar som verkligen kan sabotera för människor, och i längden orsaka ett självstigma hos folk. Självstigma innebär helt enkelt att du tar till dig av omgivningens stigma och själv börjar se det som en sanning. Det är, som förhoppningsvis alla vid det här laget vet, gammalt och förlegat att män inte ska visa känslor och gråta. Tyvärr orsakar detta idiotiska synsätt på könsroller att mängder av killar och män fortfarande har svårt att just visa känslor, för det ligger så djupt rotat i deras inre att du ska vara stark och hålla ihop. Slutresultatet här kan vara att du bryter ihop fullständigt när åratal av förnekade känslor bara har sopats under mattan i ett försök att vara stor och stark.
Det är säkert lätt att tänka att vi i samhället har kommit förbi dessa fördomar och stigman – vi har ju kommit så långt och vi är ju så upplysta. Men jag skulle säga att vi som samhälle verkligen inte har sett ljuset vad gäller detta. Homosexualitet klassades som en sjukdom ända fram tills 1979. Det var inbyggt i samhällets synsätt på sexualitet att det var sjukt att attraheras av någon med samma kön. Om inte det är höjden av ett stigma så vet jag inte vad… Sen är det bara två-tre år sedan personer med ADHD fick lov att bli poliser. Innan dess föll du automatiskt bort som kandidat redan i rekryteringsprocessen. Dock måste du fortfarande skicka in ett läkarintyg för bedömning; så även om man har kommit en bit på vägen finns det fortfarande en viss nivå av stigma kvar.
Jag försöker absolut inte att visa mig förmer eller att dumförklara någon genom att vara övertydlig. Jag vill bara visa på hur vanligt det är med stigma, vad det faktiskt innebär och hur det fortfarande drabbar miljontals människor. Hur gärna jag än vill tro att jag inte stigmatiserar någon så finns det säkert en del fördomar begravda inom mig som kan orsaka det. Vad gäller självstigma så kan ni vana läsare av mina blogginlägg säkert utröna det i ”Ett ok i mänsklig skepnad”, vilket är av mina tidigare texter. Givetvis har jag även blivit utsatt för stigman kopplade till psykisk ohälsa vid ett flertal tillfällen. Det har hänt många gånger inom vården då jag vid somatiska besvär har blivit avfärdad med svaret att det bara beror på ångest. Inom psykiatrin har jag av ett par olika läkare blivit bedömd som lat, och att det är därför jag satt hemma istället för att plugga eller arbeta. När du som patient söker hjälp med ditt dåliga mående och rent ut blir kallad för en lat jävel av din läkare så finns det flera olika sätt att reagera på, och ett av dem är att till slut börja tro på det själv. Kanske är det så att det är något fel på mig som gör att jag inte bara kan skärpa mig och fungera som en normal människa. Och där kom vi återigen in på självstigma.
Tyvärr finns det ingen snabb lösning på stigma kopplat till psykisk ohälsa, men ett steg på vägen är att vi som har eller har haft olika former av psykisk ohälsa är öppna och ärliga. Ju mer vi normaliserar det desto mindre utrymme för stigma finns det. I år kommer Hjärnkoll att jobba extra mycket med just detta ämne, och jag vill göra mitt bästa för att vara med och bidra till att vi river den här jävla muren av stigma som råder – sten för sten! Nu tänker jag lyssna på Skitsystems låt Stigmata. Stigma och stigmata är verkligen inte samma sak, men jag har upprepat ordet stigma så många gånger nu att jag inte kan tänka på annat än den låten.