I skrivandets stund ligger jag i sängen och funderar över livet. Det var meningen att jag skulle sova, men så blev inte fallet. Istället fick mobilen komma fram så jag kunde skriva ner mina tankar och bearbeta dagen. För det har varit en dag full av tankar och funderingar, så det kanske inte borde komma som någon förvåning att det skulle fortsätta snurra även efter att jag gått och lagt mig. Så vad har då all denna tankeverksamhet bestått av? Allt jävla möjligt, om jag ska vara ärlig.
Det är inte så att det har varit enkom dystra funderingar, men överlag har det ändå varit en ganska så nedstämd dag. De senaste veckorna har jag, efter att ha varit sjukskriven en period, försökt återgå till att jobba hundra procent igen. Det har inte varit helt lätt och emellanåt har det skrämt mig lite eftersom jag varit orolig för att jag inte skulle klara av att gå upp i heltid igen. Det har helt enkelt varit lite sisådär med min närvaro. Tröttheten av att öka i tid gjorde att kroppen sade ifrån med diverse problematik. Men i veckan jobbade jag några kvällar på raken och kände att jag äntligen var på gång igen. Det var skitkul på jobb, jag kände mig återigen som en del av gänget och jag kände att allting klaffade. Så var det då dags att jobba helg, och det började inget vidare. Det var segt som fan att vakna och snoozeknappen gick varm. Men till slut steg jag upp, började med morgonrutinerna och käkade frukost. Då slog ångesten till. Den där helvetesångesten som bara direkt slår ut ens hopp och glädje. En stund försökte jag kämpa emot den, men till slut var det bara att inse att jag skulle vara tvungen att sjukanmäla mig. Den där glädjen över att livet kändes som att det var på väg i rätt riktning igen var som försvunnen. Där lades grunden för en dag i gråa tecken.
Besvikelsen var ett faktum redan från start. Denna besvikelse väckte massvis av tankar och funderingar över livet, och vart mitt egentligen är på väg. Det blev allt mörkare tankar, tyngre ämnen och hopplöshet som svar. Allt från grusade drömmar och ensamhet till den inneboende feghet som gör att jag inte vågar satsa på mina drömmar avverkades. För att inte fastna i negativiteten och hopplösheten försökte jag distrahera mig. Jag har hunnit med att sysselsätta mig med en jävla massa saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Jag har hunnit med att spela dator, titta på några avsnitt av en serie, lyssna på musik, redigera film till Hjärnkoll, ta en tupplur, städa (ja, jag mår faktiskt bra av att städa) och baka tre sorters kakor. Ingenting har riktigt lyckats sätta färg på dagen, även om det bitvis kunde blockera tankarna.
Men nu ligger jag alltså här i sängen och kan inte sova. Det är inget jätteovanligt, men inte desto mindre irriterande. Tankarna är invasiva. Trots det så har jag inte helt gett efter för hopplösheten. Jag vägrar att låta detta bakslag vara mer än vara ett tillfälligt bakslag. Eftersom att klockan visar att det snart skulle vara dags att gå upp för att gå till jobb, och jag fortfarande inte har lyckats somna, så är det bara att inse att det inte blev något jobb i helgen. Ångesten vann slaget, men jag ska då fan vinna kriget. På måndag är det dags för nya tag.