En av de saker som jag kämpat mycket med genom åren är mina tvång. Tvångssyndrom eller OCD, vilket du nu känner igen det som. Jag har kallat det för renlighetstvång eftersom det är kring renlighet som det mesta har kretsat. Även om jag rent logiskt har kunnat förstå att jag inte är besudlad bara för att jag har varit tvungen att trycka på en hissknapp eller för att min hästsvans råkat nudda nackstödet på tågsätet så har mitt ångest-jag sagt annorlunda. Otaliga gånger har jag försökt intala mig själv att det inte är någon fara, att det inte är någon katastrof. Det är ok har jag kört som ett mantra för mig själv. Samtidigt har jag känt hur paniken har börjat bubbla. Oavsett hur lugnt jag har pratat med mig själv så skrek ångesten allt högre, svetten började rinna och paniken tog över. Det kan ha varit över en sådan simpel sak som att bussen lyckats kränga till precis när jag varit på väg att hoppa av, och som en reflex för att inte ramla har jag greppat om en stolpe. Genast var en resa som tidigare kanske flutit förbi ”smittofritt” förvandlats till en mardröm – nu var jag besudlad!
Det handlar inte om sådant som jag egentligen tycker är rent sunt förnuft; så som att tvätta händerna efter ett toalettbesök eller efter att ha varit i soprummet och lyft på stora kärls snuskiga lock. Det är en skräck som är ologisk, och som har tagit över. En skräck som orsakar ett dagligt lidande, eller i bästa fall dagliga ritualer för att undvika platser eller beteenden för att slippa ta itu med paniken och ångesten. Jag kan inte minnas när jag började utveckla mina tvång. Som jag minns det hade jag inga sådana beteenden för mig när jag var barn. Då var jag mest som en vanlig unge är när det gäller hygien – inte allt för noga. Vad som fick mig att utveckla tvång vet jag egentligen inte heller, men jag har däremot en teori.
Min egen lekmannamässiga teori är att jag utvecklade flera av mina tvång som en reaktion på min livssituation. Från att kanske bara ha behövt gå och kolla om spisen är av och om dörren är låst, till att fullkomligt fastna i process av kontrollerande. Ju sämre jag mådde, ju mer ångest jag hade och ju mer jag kände att mitt liv var ett misslyckande – ju mer tvång fick jag. Jag kunde inte plugga, jag kunde inte jobba. Jag kunde kanske inte ens lämna lägenheten för att min ångest var så stark. Oro och katastroftankar dominerade mitt sinne. Det kändes som att jag inte kunde kontrollera någonting i mitt liv och som att jag var en slav åt min egen ångest. Så det är därför som jag tror att mina tvång verkligen slog rot och började ta över. Om jag inte kunde kontrollera någonting där utanför dörren så skulle jag åtminstone ha full kontroll över allting här inne. Inte för att det var något beslut som jag faktiskt tog, utan jag bara föreställer mig att det var ungefär såhär mitt omedvetna hanterade det.
Hur paradoxalt och ologiskt det än var så resulterade mina tvång i att jag inte kunde gå ut och slänga mina sopor. Det medförde en sådan fruktansvärd ångest att behöva gå in i soprummet och lyfta på sopkärlets lock att mina påsar med sopor aldrig lämnade lägenheten. Istället mådde jag fruktansvärt dåligt över hur äckligt jag tyckte att det var där hemma. När jag bodde tillsammans med en av mina bröder tvingade jag honom att varje kväll kolla om dörren var låst. Jag skulle inte kunna somna om jag inte visste att den var låst, men jag visste också att om jag själv skulle ställa mig där och känna i dörrhandtaget så skulle jag inte kunna sluta. Jag fastnade i en process av konstant ryckande och dragande i dörren, med ett kontrollerande av att dörren faktiskt inte gick att öppna. Även om dörren rent logiskt sett var låst – den gick ju inte att öppna – så var inte det nog för att övervinna mitt kontrollbehov. Någonstans fanns ändå tvivlet. Med resultatet att jag fortsatte att rycka i dörren. Hur länge jag faktiskt satt fast i denna process vet jag inte. Det var ju inte direkt så att jag stod och hade koll på tiden. Men jag lärde mig att jag kunde koppla bort tanken om det var så att brorsan kontrollerade dörren åt mig. Jag kunde lita på honom.
Ja, det här är bara några smågrejer av alla möjliga tvång som jag har haft för mig genom åren. En del sitter fortfarande i, en del har lättat och en del har jag lyckats kämpa mig förbi. De ritualer och processer som jag idag har för mig inskränker inte mer än fem eller tio minuter på min vardag. Dessa minuter kan jag gott undvara för att slippa den värsta ångesten som tvångsbeteendena orsakar. Däremot hände det för ett tag sedan på jobb en sak som stjälpte omkull alla mina framsteg. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom det handlar om sekretess. Men resultatet var att i princip alla mina gamla tvång triggades igång, och det kändes nästan som att jag var tillbaka på ruta ett.
Som tur var varade det inte mer än i några dagar. Det kan jag väl tacka mitt allmäntillstånd för, och det faktum att jag har kommit en bra bit på vägen i min återhämtning. Men i två eller tre dagar var jag mer eller mindre fast i tvångandet igen. Jag kunde inte jobba, för jag kunde inte lämna lägenheten. Istället stod jag här hemma i full panik och med ångest över vad som skulle kunna inträffa. Kläderna som jag hade haft på mig under min senaste arbetsdag låg i en hög direkt innanför ytterdörren. De låg där som en pesthärd. För att bli av med den ångestbringande påminnelsen som kläderna var ringde jag min brorsa och tvingade honom att komma och hämta det och tvätta dom åt mig. Jag klarade inte av att själv ta i det. Efter några dagar var jag tvungen att återgå till jobb. Att jag ändå lyckades undkomma mina tvång så pass snabbt är en ren befrielse. Hade det här varit för tio år sedan vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag var i alla fall ärlig mot mina kollegor med varför jag varit borta och vad som hade triggat mig. Det var inga konstigheter med det och jag möttes av full förståelse. Jag är så klart även oerhört tacksam för denna förståelse och för att ingen verkade döma mig för min reaktion. Bra kollegor ska inte underskattas. Men det som hela den här situationen påminde mig om var att jag aldrig kommer att vara helt färdig med min återhämtning. Det är något konstant. Lever man med vissa diagnoser får man lära sig att vara uppmärksam på tidiga tecken. Oavsett om det så handlar om tvång, utmattning, psykos eller vad det nu kan vara – att lära sig känna igen tidiga tecken kan avgörande för att inte falla tillbaka helt.