Jag vill börja med att förvarna att det här är skrivet ur ett väldigt irriterat perspektiv. Om du som läsare inte tycker om svordomar ber jag om ursäkt, men i just detta inlägg går det inte att undvika. För det som jag här kommer att skriva om är hur i helvete man ska hantera rena jävla idioter i sitt liv.
Vi har alla råkat ut för dom. Det kan vara en kollega, en studiekamrat, en föreningsmedlem, en familjemedlem eller vad som helst. Ni vet den där typen som bara totalt vägrar att lyssna på rim och reson. Personen kan ha empiriskt bevisat fel, om det så handlar om att jorden inte är platt eller att solen är varm – vissa saker bara är ren fakta och objektiv sanning. Om du sen vägrar att tro på det så har du fel. Det mesta i livet och hur vi känner och mår är högst subjektivt, men så är det inte med allt. Det är kanske inte alla av er som blir lika irriterade på dessa människor, kanske för att ni rentav undviker att gå in i en diskussion eftersom ni vet att det inte kommer att leda någon vart. Oftast väljer jag att just den vägen vandra, med tanken att det inte är värt min tid och energi att försöka diskutera med en jubelidiot som inte är kapabel till att lyssna på fakta. Det jag pratar om rör sig alltså inte om när man har olika åsikter om något, utan om ren och skär fakta. Ibland händer det dock att det inte går att undvika dessa människor eller dessa diskussioner. Idag var en sådan dag.
Att behöva ha med människor som dränerar dig på all din energi och glädje att göra kan vara rent av skadligt för ditt mående. För en del kan det handla om att man blir påmind om tidigare trauman, och som därmed river upp gamla sår. För mig är det mest en påminnelse om yngre dagar när jag var politiskt aktiv och man försökte ha en sansad diskussion med någon av motsatt åsikt, någon som befinner sig på andra sidan av det politiska spektrumet. Det där gav jag upp för många år sedan med känslan av att en del människor bara är osympatiska och okapabla till empati. Det tog för mycket energi, det drog ner mitt mående att konstant vara arg och i värsta fall drog det fram en aggressiv sida av mig. För mitt eget välbefinnande behövde jag distansera mig. Men så idag blev jag som sagt påmind om dessa yngre dagar, när jag i sansad ton försökte förklara för någon vad som är sant och vad som är falskt. Jag kan inte berätta exakt vad det handlar om för då avslöjar jag något som jag inte får. Men tänk dig ett scenario där du berättar för någon vad ett äpple är, och personen ifråga svarar att det där minsann är en häst. Ungefär på den nivån kändes det.
En lång stund höll jag mig lugn för jag tänkte att det inte är lönt att brusa upp. Men till slut fick jag bara tuppjuck på det här jävla åbäket till människa. Att i ett sammanhang sitta och förstöra upplevelsen för alla andra, genom att envist säga emot, är inte acceptabelt. Att försöka slå split och motverka gemenskap när alla andra är där för att lyssna och lära sig, det är då fan inte acceptabelt. Men nu kommer jag in för mycket på min egen upplevelse av just denna situation, och min tanke var från början att skriva om att behöva hantera personer i sin omgivning när de bara drar ner och förstör.
För att gå tillbaka till min egen återhämtning, när den påbörjades för en del år sedan, kan jag bara konstatera att det hade varit omöjligt för mig att gå vidare i livet om jag inte hade lämnat alla idioter och dränerande vänskaper bakom mig. Det var verkligen inte det lättaste. Det var snarare så att det var extremt smärtsamt att bryta kontakten med mina älskade vänner. Även om det i slutändan var så att dessa relationer tog så oerhört mycket mer än de gav, så var de fortfarande mina vänner. Det hade bara blivit för destruktivt med åren. Trots att det tog emot, gjorde ont och till slut nästan krossade mig så var det tvunget för att jag skulle ha någon som helst chans till att överleva. För att jag inte skulle dras med ännu längre ner i deras skit var jag tvungen att ta itu med min egen skit. För att göra det var jag tvungen att lämna nästan alla sammanhang som jag kände till. Jag kunde inte ha något som dränerade den lilla energi som jag hade, eller som upptog all min tid och uppmärksamhet för att finnas där och stötta dom. Jag behövde för första gången sätta mig själv i första hand. Vad ville jag egentligen åstadkomma med detta dravel? Idén uppkom i irritation, men ledde till att jag fick tänka till lite om hur viktigt det är att omge sig med rätt människor. Man kan inte välja den familj man föds in i, men man kan välja de som man ser som sin familj. I alla fall oftast, för det där med ofrivillig ensamhet är ett helvete för många. Det får dock bli ett annat inlägg av det ämnet. Eller så är det kanske bara så att det här inlägget fick fungera som lite egenterapi där jag fick bearbeta min egen irritation.