Jag har i många tidigare inlägg nämnt hur viktig musiken har varit för mig genom åren. När jag har mått som sämst har den funnits där som tröst. När jag har varit ensam har den funnits där med sin gemenskap. När jag har varit ledsen har den funnits där med förståelse. När jag har varit suicidal har den funnits där och varit förstående… oavsett hur jag har mått så har jag alltid kunnat finna styrka genom musiken.
I många år när jag hade som värst med ångest kunde jag inte ta mig utanför lägenheten för att gå på konserter. Jag har missat många riktigt bra band live, enbart för att jag har mått så jävla dåligt att jag inte har lyckats ge mig iväg. Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag i tonåren satt med kängorna knutna och nitjackan på, redo att sticka till bussen, och varit som fastklistrad i stolen. Ångesten har varit så stark att jag varit som förlamad. Med sorg har jag gång på gång fått inse att jag missade ännu ett band och ännu en möjlighet till att lära känna likasinnade. Favoritband har kommit och gått, en del band har hunnit splittras och medlemmar har gått bort. Så det finns de artister som jag verkligen hade velat se live som jag aldrig kommer att få möjlighet till. Men till min stora glädje fick jag alldeles nyligen se ett av de banden som har betytt allra mest för mig genom åren – på första rad, tryckt mot staketet, med svetten rinnande och vrålandes med i texterna fick jag äntligen se Skitsystem live. Det var en så mäktig upplevelse att jag stundvis hade tårar i ögonen.
Det låter kanske inte som något speciellt för dig som läser. Kanske låter det rent av befängt att ens lyssna på ett band som skriker och gormar om världens orättvisor och livets helvete, ackompanjerat av distade gitarrer och smattrande trummor. Men några av mina alldeles starkaste och gladaste minnen i livet är från de där speciella konserterna där jag har fått se ett riktigt bra band. Jag har kunnat släppa loss och röja som en tok till Misconduct – svettig, grusig och med blåmärken som resultat har jag flugit runt i en moshpit. Glädjen av att äntligen få se Dead Congregation live första gången gjorde att jag stod och sjöng och dansade på busshållplatsen efteråt. Men inga konserter tidigare har betytt så mycket som det gjorde när jag äntligen fick se mitt kära Skitsystem. Jag har i ångesten och misären missat dom flera gånger tidigare, så nu var jag riktigt peppad.
Det här kanske framstår mer som en musikartikel än en text om psykisk ohälsa, men ha tålamod. Skitsystem har med flera av sina låttexter varit oerhört viktiga för mig. Jag har funnit sådan tröst och förståelse, igenkänning och gemenskap, i det som för andra kanske mest låter som oväsen. Men jag kan inte säga hur många gånger som jag har suttit hemma i min ensamhet, inte vetat om jag orkar med ännu en dag, och sjungit med i deras låtar. Med låttitlar som Apati, Svarta tankar, Skitliv och liknande kanske det inte låter särskilt positivt. Det är inte heller särskilt positivt, och det är just därför som det har betytt så mycket för mig. Någon som vrålar och skriker i ren frustration över vilket satans helvete livet kan vara, hur djävulskt orättvist det kan vara – det har känts som en ren befrielse att få höra. Det visar att du inte är ensam, att du inte är den där puckade idioten som du kanske känner dig; för det finns fler än du. Det har gett mig gemenskap och en känsla av sammanhang.
En handfull band har genom åren varit sådär extra speciella, just för att deras texter har skildrat sådant som jag själv har gått igenom. Igenkänningsfaktorn har varit oerhört viktig. I ärlighetens namn vet jag inte om jag ens hade levt idag om jag inte hade kunnat sätta mig med en riktigt bra skiva och försvinna in i musikens värld. Utan den möjligheten hade jag kanske istället fastnat i mina destruktiva och negativa tankar, utan verktyg för att bryta det innan det gick för långt. Idag är jag på en annan plats i livet. Jag jobbar inom psykiatrin med att försöka stötta och hjälpa andra människor som mår dåligt. Denna möjlighet att hjälpa hade aldrig funnits om det inte vore för musiken. Så tack som fan till Skitsystem för att ni alltid fanns där för mig!