Vad fan gör du när allt skiter sig, när din tillvaro rasar samman? Oavsett hur återhämtad jag än kan känna mig under mina bästa dagar så finns tendenser till ångest, grubblerier och deppighet kvar. Misantropiskt lagd, har jag blivit kallad av vänner. Depressiv personlighetsstörning med kronisk ångest och tvångssyndrom säger psykiatrin. Vad man än vill kalla det eller hur man än väljer att se på saken så är slutresultatet ändå att jag har lätt för att se saker och ting ur en negativ synvinkel och fastna i en nedåtgående spiral. Det är något som jag är väl medveten om och som gör att jag försöker vara på min vakt inför sådana infall. Ibland lyckas jag vara en duktig portvakt och ibland är jag nog både döv och blind inför verkligheten.
För ett par veckor sedan fick jag ett väldigt tråkigt besked. Det är inte min plats att berätta några detaljer, men det rör en familjemedlem vars läkarbesök resulterade i ett helt annat besked än vi alla hade förväntat oss. Det var nog till och med värre än någon av oss hade trott. Först kom det bara som en chock. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller tänka. Givetvis blev jag ledsen, men inte så mycket som jag trodde att jag skulle ha blivit. De första dagarna hade jag mest bara en miljon olika tankar som snurrade runt i skallen. Olika scenarion, olika framtider – tankarna for runt som en stålboll i ett flipperspel. När den initiala chocken sen hade lagt sig så var jag mest tom. Jag känner mig fortfarande tom. Jag vet inte hur jag ska tänka eller känna. Fortfarande så finns känslan av ledsamhet kvar, men vad mer finns där inne? Är det så att jag på något vis försöker skydda mig själv från att känna efter på riktigt? Fan vet, men inte jag.
Det som alla dessa tankar och känslor har bidragit med är även en känsla av skuld och skam. Det är inte så att jag har gjort något fel, men jag känner av en inre skam för att jag inte är mer ledsen än vad jag är. Visst är jag ledsen, visst önskar jag att det inte var sant, men jag är inte helt uppriven. Jag skulle i vanliga fall säga att jag är en väldigt känslosam person, men här tar det av någon anledning stopp. Jag har grubblat, funderat, ältat och tänkt en oerhörd massa på det här, och det jag kommer fram till är att jag antagligen bara inte kan acceptera sanningen. Jag har så satans svårt att fatta att denna starka, oerhört intelligenta människa nu ska tyna bort inför mina ögon. Därför är jag lite rädd att alla känslor och all sorg kommer att knocka mig den dagen då det jag inte vill tänka på faktiskt händer. Jag får väl helt enkelt hoppas att jag har kommit tillräckligt långt i min återhämtning för att kunna hantera denna sorg, så att jag inte återgår till dåliga vanor. Oavsett hur jag kommer att reagera så vet jag iallafall att jag har mina underbara och fantastiska vänner som stöttar mig.