Jag insåg för inte alls särskilt längesen att det nu är fem år sedan livet vände för mig. Det känns inte alls länge sedan. Att det bara är fem år sedan jag slutade önska livet av mig själv. Det känns märkligt att det inte har gått mer tid än så. Men samtidigt så vet jag inte riktigt hur jag ska känna och tänka, för tiden har gått jävligt fort och jävligt långsamt på samma gång.
Det har hänt så otroligt mycket under dessa år. I skrivandets stund var det exakt sex år sedan jag inte hade någonstans att bo. Jag hade sagt upp bekantskapen med alla mina vänner. Detta var ett viktigt steg i min återhämtning, men det gjorde ändå att jag kände mig väldigt ensam. Ångesten var fortfarande bemästrande och styrde det mesta i mitt liv. Vid den tidpunkten hade jag inga som helst tankar på framtiden, och jag var osäker på om jag ens hade en framtid. Livet var mest en rad av besvikelser och misslyckanden, för jag hade misslyckats med allt jag hade försökt åstadkomma. Så att jag idag skulle sitta här och skriva om det som något i dåtid fanns inte på kartan. Jag var inte kapabel till att jobba, visste inte var jag skulle få pengar ifrån eller var fan jag ens skulle bo.
Nu är det dock som sagt sex år senare. Jag har gått en utbildning, har fast anställning och ett eget förstahandskontrakt på en lägenhet. Så hur i helvete gick allt detta till? Ärligt talat så är det knappt att jag förstår det själv. Även om jag antagligen borde vara stolt över vad jag har åstadkommit så känner jag mest att utvecklingen består av ett flertal tursamma händelser. Jag hade tur som träffade en peer support. Jag hade tur som träffade en läkare på psykiatrin som verkligen lyssnade på mig. Jag hade tur som fick en så bra kontaktperson. Jag hade tur att jag hade en stöttande familj. Jag hade helt enkelt en jävla tur.
Kanske är det mitt gamla dåliga självförtroende som gör att jag inte tänker på hur jag har kämpat som ett djur för att överleva mina inre demoner, hur jag har kravlat mig fram genom ogenomträngligt mörker för att överleva. Istället ser jag bara alla andras bidrag till min resa. På sätt och vis är det ju också sanningen. För hade jag inte haft så många människor runt om mig, som pushade mig framåt istället för att tynga ner mig som ett par cementstövlar, och som faktiskt trodde på mig och att jag hade styrkor och förmågor, så hade jag aldrig klarat av att hitta min plats i livet. Jag hade helt enkelt bara inte styrkan att kämpa på egen hand. Jag hade verkligen inte orken att kämpa, och kände mig mest som en urkramad trasa som är så välanvänd att den är äckligt fläckig och luktar surt. Det jag definitivt inte kände var en framtidstro eller höll några förhoppningar om att det någonsin skulle bli någon förändring. Så som mitt liv skulle se ut var solklart – jag kommer att må katastrofalt dåligt tills den dagen jag tar livet av mig. Det var jag fullkomligt övertygad om.
Till min stora förvåning lyckades jag ändå att hantera bostadslösheten utan några större problem. Jag kunde bo i en sommarstuga som stod tom, vilket på en del vis var rena drömmen, och jag kunde sova på brorsans soffa. Att jag inte bröt ihop fullständigt och bara gav upp är något som jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Det innebar trots allt att jag var tvungen att lämna mitt kära Malmö. Jag älskade Malmö och ville verkligen inte flytta därifrån. Nu hade jag ju dock inget annat val, för i Malmö fanns det inte en chans att hitta något boende. I en håla som jag innerligt hatade, som var förknippad med massor av dåliga minnen, hamnade jag till slut. Jag var då inte nöjd, men jag hade åtminstone min egen lägenhet. Min kontaktperson från Malmö följde med, så jag förlorade inte den viktiga kontakten, och utan min kontaktperson vet jag inte var jag idag hade befunnit mig. Men, och det är ändå ett ganska så stort men, hade jag inte heller lämnat Malmö och hamnat i den här hålan så hade jag inte heller träffat på den här peer supportern som sedan hjälpte mig framåt. Han såg något i mig, trodde på mig och min förmåga, och gjorde sitt yttersta för att tvinga mig framåt. Tillsammans med en socialsekreterare (allmänt känt som ´soctant) kunde den här peer supportern hjälpa mig att hitta en framtid. Det var inget som någon bestämde åt mig, utan de hjälpte mig att själv hitta vägen. Så det som kändes som en katastrof, att förlora mitt boende, ledde till slut ändå till något gott. Det ledde fan ta mig till livet.