För bara några dagar sedan var jag hos en vän och hjälpte till att röja i dennes lägenhet. Det låter väl inte som något speciellt, för det är ju sånt man gör för sina vänner. För mig var det dock ett jävligt stort steg eftersom det innebar att gå emot mitt tvångssyndrom.
För många år sedan utvecklade jag tvångssyndrom, som en följd av min sedvanliga ångest och återkommande depressioner. Det är iallafall min egen teori; att det kom som ett svar på mitt inre kaos. Jag kunde inte styra över mitt liv eftersom ångesten hade full kontroll över om jag ens kunde lämna lägenheten. Depressionerna bestämde om jag ens hade motivation att resa mig ur sängen. Så när jag kände att jag inte kunde kontrollera någonting, allt i min hjärna kändes som kaos och panik, då skulle jag åtminstone kunna kontrollera det lilla. Då blev det tvång som uppstod. Jag började så smått med att jag var tvungen att tvätta händerna oftare och oftare. Ett dricksglas var tvunget att inspekteras så det verkligen var rent, besticken var jag tvungen att torka av för att kunna använda dom. Innan jag kunde somna kontrollerade jag så att spisen var avstängd, i flera omgångar. Jag ryckte i dörren om och om igen för att vara säker på att den faktiskt var låst.
Jag har övervunnit väldigt mycket av min OCD (för det är ju så de flesta känner till tvångssyndrom), och jag behöver inte duscha och skrubba hela kroppen bara för att jag inbillar mig att någon nuddade mig på stan så att jag nu är kontaminerad. Jag har utvecklat mina små ritualer för att hålla det hela under kontroll. Jag kontrollerar alltså mitt tvångsmässiga kontrollerande. Huruvida det är friskt, eller ej, låter jag andra få spekulera kring. För mig innebär det iallafall att mina tvång numer upptar fem minuter av min dag, istället för timmar, och det ser jag som en stor seger. Så när en vän blev sjuk, det blev kaos i dennes lägenhet och vardagen föll ihop, så hjälpte jag givetvis till på det vis jag kunde. Det första var att jag ställde mig och lagade en massa mat så att personen fick i sig något näringsrikt. Matlagning och bakning är det jag brukar beskriva som mitt kärleksspråk, så det var en självklarhet. Sen kom vi till biten att få i ordning i lägenheten.
Jag beskriver inte hur där såg ut, dels för att inte råka trigga någon med liknande OCD-besvär och dels för att det skulle kännas som att jag hänger ut en vän. Så jag säger bara som så att det inte rådde någon ordning och reda i det hemmet. Jag var inte heller den första vännen som var där för att hjälpa till, så bitvis var saker redan ihopsamlade och redo för tippen. Så min uppgift blev mest att sortera sopor, slänga sopor, hänga med till tippen för att slänga skräp och bära ner lite grejer till källaren. I sig är detta inget som egentligen är vare sig äckligt eller farligt, men för en gammal OCDare med rädsla för allt som kan ses som orent var det på många vis ett skräckscenario. När jag kom hem så skickade jag ett meddelande till ett par vänner, varav en också har haft oerhörda problem med tvång. Jag berättade att jag hade hjälpt till att röja lite hos en vän, men att istället för att få panik och känna mig besudlad så tänkte jag faktiskt bara att jag behövde ta en dusch. Det var dessutom en oerhört varm dag, så att behöva duscha är inget knepigt. Av någon anledning kunde jag inte känna mig stolt över mina framsteg, men det blev på något vis ändå bevis på hur pass mycket jag trots allt har övervunnit. Mina vänner var iallafall stolta över mig, och det räcker gott.