Att våga testa något nytt. Det är lättare sagt än gjort, iallafall i mitt fall. Jag styrdes fullständigt av ångesten under många år. Det hindrade mig i vardagen och det hindrade mig i livet i stort. Det som började med att jag fick svårt att gå till skolan slutade med att jag i vuxen ålder inte klarade av att överhuvudtaget lämna lägenheten.
Jag har alltid varit präglad av ångest. Det har funnits med mig sedan innan jag kände till ordet ångest, sedan innan jag ens förstod mig på konceptet. Jag har väldigt tydliga minnen av situationer och händelser från när jag bara var några år gammal, där jag nu kan se tillbaka och förstå att jag hade ångest. Den gick för det mesta att övervinna, antagligen för att jag inte ens förstod vad det var som skedde inom mig, och därför intalade mig själv att jag bara var mesig som inte vågade göra vissa saker. Grundskolan gick ändå hyfsat bra. Åtminstone fram tills årskurs sex, för det var då ångesten började yttra sig fysiskt. Jag hade alltid ont i magen, jag fick förlamande migränanfall och hade alltid huvudvärk. Återigen såhär i efterhand tydlig ångest, men som varken jag eller någon i min omgivning kunde förstå.
Jag slutade alltså att gå till skolan. Jag blev en hemmasittare. Med åren blev ångesten och rädslan inför omvärlden allt starkare. I tonåren kunde jag nästintill aldrig ge mig iväg till konserter, trots att det var det jag allra helst ville. Jag blev paralyserad av ångest och kunde fysiskt inte resa mig. Nu var det egentligen inte min uppväxt som jag hade tänkt fokusera på, utan jag ville ge lite bakgrundsinfo till varför jag är som jag är. Åren gick och jag blev mer och mer isolerad, blev mer och mer styrd av min ångest. När det var som allra värst var jag så skräckslagen av katastroftankar att jag nästan aldrig vågade gå utanför dörren. Agorafobi kallade psykiatrin det. Innan den diagnosen var det närmaste agorafobi jag trodde att jag var, var att jag lyssnade på ett band vid namn Agoraphobic Nosebleed, men nu visade det sig att jag själv hade torgskräck. Min dåvarande psykolog jämförde mig med fångar som suttit inlåsta i flera år – hur gärna man än vill ut så har cellen blivit ens trygghet. I mitt fall var lägenheten min cell.
Den här rädslan och osäkerheten, att jag i min ångest målade upp skräckscenarion som skulle ske om jag gick utanför dörren, gjorde det allt svårare att bibehålla sociala relationer. Jag lyckades inte ens gå ut med soppåsen, och då behövde jag bara ut på den inhägnade innergården. Så det där med att ta risker och våga chansa var inget som låg mig naturligt. Det har sedan jag började må bättre blivit allt lättare att våga, men ibland så hemsöks jag igen av gamla ångestspöken. Sist jag hemsöks var för bara ett par månader sedan, då jag blev erbjuden ett nytt jobb. Istället för att se det som en kul chans till att testa något nytt såg jag det istället som en risk att jag skulle sabotera för mig själv. För tänk om jag väljer fel, tänk om jag väljer att sluta på min arbetsplats och sen upptäcker att jag inte trivs på det nya stället. Tänk om mina nya kollegor är tråkiga, tänk om jag kommer sakna allt som var… det var väldigt många ”tänk om”-scenarion som upptog min tankeverksamhet. Jag velade fram och tillbaka, rådfrågade vänner och bekanta, men utan att bli klokare för det. Jag var ju rädd för att lämna min trygghet, för där jag hade haft min anställning i över tre år var tryggt. Efter att ha velat i två månader, ändrat mitt beslut ett dussintal gånger så fick jag till slut bestämt säga åt mig själv att sluta vara så förbannat jävla mesig. Jag har ju alltid velat kunna vara mer spontan, våga chansa och testa nytt. Nu har jag ju chansen till att stå emot de gamla spökenas skramlande och bevisa för mig själv att jag har vuxit och inte längre är styrd av min psykiska ohälsa. Det var inte direkt med beslutsamhet i mitt bröst som jag till slut skrev på det nya anställningsavtalet, utan snarare skakandes av oro, men jag gjorde det fan ändå. Så nu ska jag faktiskt testa något nytt. Inte vet jag om jag egentligen ser fram emot det, men jag ska iallafall faktiskt göra det.