Det var en fin och solig vårdag och jag satt på bussen på väg till skolan. Som vanligt satt jag med hörlurarna på och tittade på landskapet som i all hast flög förbi utanför fönstret. Vad jag tänkte minns jag inte, men jag skulle chansa på att det var något i stil med att jag var trött och hellre hade stannat hemma än åkt till skolan.
Bussen saktade in för att svänga och det gjorde att jag hann med att uppmärksamma ett par barn som hoppade på en studsmatta. De såg så jävla glada ut där de skrattande hoppade omkring. För de flesta människor skulle synen kanske ha lett till ett leende, eller kanske en tanke på hur oskyldig och sorglös man var som barn. Själv blev jag bara så förbannat ledsen.
Det var inte för att jag på något sätt avundades barnen deras lek, utan för att jag helt enkelt avundades just deras sorglöshet. Trots att jag vid tillfället bara var sjutton eller arton år så kändes det som att min själ var fylld av ångest nog för hundra år. Synen av någon som såg så lycklig ut fyllde mig med vemod, för jag var övertygad om att jag själv aldrig någonsin skulle kunna känna lycka. Visst var jag också glad som liten påg, men inom mig fanns depressionen och ångesten redan sedan barnsben. Jag har alltid varit rädd för omvärlden och fylld med skam över min osäkerhet. Skammen växte med åren och utvecklades till ett självförakt. Detta självförakt, depressionen och ångesten blandat med de sedvanliga hormonella humörsvängningar som hör tonåren till blev en perfekt grogrund för en grov ångestattack.
– ”Varför i helvete kan aldrig jag få känna någon lycka?”, minns jag mycket väl att jag tänkte.
Just detta scenario är väl kanske ganska så ovanligt. Och det är verkligen inte ovanligt att tonåringar känner sig ensammast i världen och är övertygade om att ingen annan människa någonsin skulle kunna förstå vilka bekymmer man har och vilken ångest man bär på. Men om man bortser från det faktum att jag vid tillfället var just tonåring så blir avunden och längtan efter lycka desto vanligare. Så vad vill jag egentligen förmedla och vad var anledningen till att jag nämnde just detta minne? Jo, jag satt helt enkelt och funderade över det här med lycka, och då dök detta minne upp.
Men vad i h-vete är egentligen lycka och vilka är alla dessa j#%la lyckliga idioter som man hör talas om? Ser du på nyheterna så framstår det mesta i omvärlden miserabelt och det är idel krig, död och orättvisor som det rapporteras om. Tittar du på sociala medier, och framförallt på alla dessa B-kändisar och influencers så verkar allas liv vara så förbannat perfekta. Ett foto på stranden, kanske en drink i handen och taggat med #blessed, eller något annat dravel. Visst ser det idylliskt ut, och det är givetvis meningen. Det vi inte får se är de hundra fotona som ratades för att ljuset eller vinkeln inte var optimal, för att magmusklerna inte syntes ordentligt eller för att de blekta tänderna inte gnistrade tillräckligt. Hashtaggarna nämner inte heller alla timmar på gymmet, att personen på bilden inte åt frukost för att magen inte skulle puta ut, alla filter och allt retuscherande som krävdes för att fotot skulle bli sådär alldeles idylliskt perfekt.
Alla eftersträvar vi väl lycka, och nästintill alla låtsas vi vara lyckligare än vad vi egentligen är. Det är lätt att tro att alla andra mår så förbannat mycket bättre än vad man själv gör, för de flesta människor målar upp en falsk verklighet och pratar inte om hur man innerst inne känner.
Så vad vill jag egentligen med detta gnällande och varför försöker jag förmedla denna negativitet? Jo, det låter kanske jävligt misantropiskt, men jag tror att sann lycka är en illusion. Med det vill jag absolut inte säga att det inte går att vara glad eller känna någon tillfällig lycka. För mig är tillfällig lycka att stå längst fram och svettas framför scenen när ett favoritband spelar live. Visst kan även jag känna en stunds lycka när en nyförälskelse slår till och visar sig vara besvarad. Men vi hade nog alla mått bättre och haft lättare att vara glada om vi slutade att jämföra oss med andra och tänka att de har det så in i helvetes bra. För jag är övertygad om att vi alla har våra problem som vi inte vill visa omvärlden. Det finns inga lyckliga idioter. Vi har alla våra bekymmer och vi mår alla skit ibland. Så sluta se åt andra och var istället glad över det som du faktiskt har här i livet. Var glad över den där konserten, över en god måltid, nya avsnitt av en bra serie, eller vad det nu må vara som får dig att känna glädje – eller som kanske bara får dig att för tillfälligt glömma bort dina bekymmer. Efter alla dessa år så har jag fortfarande återkommande problem med depression och grov ångest, men jag har lärt mig att vara glad för det lilla i vardagen.
När jag idag sitter på bussen och ser skrattande barn leka så kan jag le ett äkta leende.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör