Självmord

Suicidpreventionsdagen… Vad ska man egentligen skriva en sådan här dag? Det är ett så förbannat tungt ämne att det kan vara svårt att skingra tankarna. Självmord är ett ämne som inte många pratar om, men som i ärlighetens namn påverkar de flesta utav oss. Nu rör jag mig visserligen i kretsar där vi är väldigt öppna med våra diagnoser, ångest och allmänna djävulskap vi känner, så därför är självmord ett ämne som kommer upp i samtal oftare än hos vanligt folk. Med vanligt folk menar jag egentligen de delar av samhället där psykisk ohälsa är något fult; något som döljs bakom en vägg av stigma. Men även vanligt folk påverkas av suicid och även vanligt folk behöver belysa frågan och våga prata om det.

Statistik är ofta jävligt tråkigt, men faktum är att statistik även kan klargöra en hel del här i världen. Statistik, som Folkhälsomyndigheten samlat, visar att i Sverige dör drygt 1200 personer varje år av självmord. Räknar man in misstänkta självmord ökar den siffran till över 1500. Det betyder att det i snitt dör fyra personer av självmord varje dag. Sen har vi även de dryga 6500 personer som varje år vårdas för ett suicidförsök. Med sådana siffror känns det som en omöjlighet att vi inte alla påverkas av det på ett eller annat vis. Vi måste för fan börja prata om ämnet på en större skala och vi måste sluta skuldbelägga de människor som på detta sätt skadas eller dör varje dag.

Jag vet att det är jävligt lätt att bli arg och slänga ur sig saker som ”hur kunde du göra såhär mot oss?” eller ”tänk på din familj” när någon överlever ett suicidförsök. Men det är ju faktiskt det vi gör – tänker på vår familj. Nu talar (eller i detta fall skriver) jag helt utifrån egen erfarenhet, men det vi gör i sådana ögonblick är nästintill utifrån rationaliserad kärlek. Vi ser oss som en sådan otrolig börda för vår omgivning att vi är övertygade om att ens omvärld skulle vara bättre utan oss. Man övertygar sig själv om att ens föräldrar, syskon, barn och vänner helt enkelt skulle må så mycket bättre i längden om de bara slapp oss. Det enda jag gör är ställer till besvär, orsakar ångest eller kanske är en ekonomisk börda. Klart att de skulle vara bättre av om jag inte konstant drog ner dem till min nivå.

Det kanske är jättesvårt för någon som aldrig själv har brottats med tanken att ta sitt eget liv att förstå, och ännu svårare att greppa om man som anhörig står kvar efter att ha förlorat någon. Jag har pratat med otaliga personer som har försökt att avsluta sitt liv och nästintill alla instämmer i konstaterandet att det är så vi i det ögonblicket tänker och känner. Det handlar inte om att vi inte älskar vår familj – vi rationaliserar våra känslor att vi kanske rent av försöker ta vårt liv just för att vi älskar vår familj. Det är svårt att förklara riktigt hur man tänker, för man tänker inte helt klart just då. Återigen talar jag av egen erfarenhet, men man befinner sig som i en bubbla bestående av ens eget dåliga mående och den enda utvägen för att slippa må såhär längre är att helt enkelt avsluta sin egen existens. Man kan bara inte se något annat sätt att sluta lida på.

Stigma är återkommande för all sorts psykisk ohälsa, men stigmat kring suicid är nog det största som jag har stött på. Det finns säkert de som läser som blir upprörda och förbannade på mig och känner att jag bara försöker försvara någons feghet när de valt att ta livet av sig. För jag vet inte hur många gånger jag har hört att det är fegt. Det som här står skrivet är mina erfarenheter och mina tankar. Det är baserat på mina erfarenheter både som en person som brottats med tanken och handlingen att begå självmord och den som anhörig när någon annan har tagit livet av sig. Jag har befunnit mig på båda sidor ämnet och jag vet hur oerhört djävulskt tungt det är att prata om; men vi måste prata om det. Ju mer vi blundar för det desto starkare växer sig stigmat, och desto svårare har de som behöver hjälp att be om det. Ju mer vi får inmatat att vi är fega och borde skämmas, desto mer döljer vi våra tankar och känslor. Att mötas av öppenhet skulle kanske istället resultera i att vi vågar prata om hur vi känner; och då kanske vi skulle kunna få hjälp i tid.

Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör