Eftermäle

För några dagar sedan var jag och pratade på en konferens. Det var den första, stora konferensen som jag har haft tillfälle att tala på med Hjärnkollsambassadörs-stämpeln i pannan. Det var 2022 års upplaga av Antistigmakonferensen anordnat av (H)järnkoll Skåne. När jag blev tillfrågad om jag ville vara med så tackade jag ja så fort som det bara var möjligt. Jag hann inte ens tänka på vad det egentligen var som jag skulle prata om – jag var bara så förbannat glad av att ha blivit tilltänkt och tillfrågad. Det kändes helt enkelt lite som en ära att få vara med. När jag fick veta att det önskades att jag skulle prata om suicid tänkte jag bara att det var lugnt – det har jag pratat om många gånger förut. Det jag inte hade reflekterat över var att jag aldrig hade pratat om det på ett så pass öppet forum. Jag hade aldrig tidigare pratat om min egen resa, genom suicidförsökens alla trappsteg, live på internet.

Lyckligtvis så var jag för naiv för att förstå att det skulle påverka mig. Under månaderna som ledde upp till konferensen var jag lyckligt ovetande om att jag skulle vara så helvetes nervös när det väl var dags för mig att prata att jag skakade. Det var inte förrän kvällen innan som jag märkte av nervositeten; när jag satte mig ner med texten som jag hade skrivit till min föreläsning och insåg att jag inte kom ihåg vad jag skulle säga. Då blev jag nervös och började tänka att jag kommer stå där som en idiot med en mikrofon i handen och ha ett fullständigt blankt minne. Efter ett par timmars övande kunde jag lyckligtvis sova ordentligt. På morgonen kändes det helt ok igen och jag kände mig hyfsat säker på att föreläsningen satt ganska så bra.

Efter en lång tågresa tillsammans med Kiriakos, som också skulle prata på konferensen, så kändes det fortfarande relativt bra. Något mindre krångel lyckades lösas och dagen flöt på bra. Efter ett par talare var det dags för en fikapaus; följt utav mig. Jag tänkte att det skulle vara en bra idé att ta en klunk vatten innan jag skulle gå upp på scen, och det var då som jag insåg att jag var förbannat nervös. Flaskan som jag höll i handen skakade så det nästan stänkte ut vatten ur den. Föreläsningen i sig gick väl ändå hyfsat. Jag kände mig inte alls nöjd med min insats men blev tillsagd att det hade gått bra. Så jag får väl helt enkelt lita på det. Efter ett panelsamtal så var det slutligen dags att åka hem igen.

Dagen därefter var en vanlig arbetsdag, men jag märkte att jag var oerhört trött i kroppen. Efter ett tags funderande kom jag fram till att det nog var svårare för mig att prata om mina personliga erfarenheter av suicid än jag trodde att det skulle vara. Det kändes blottande, som om jag vädrat en del av mig själv; en del som jag aldrig tidigare varit redo att prata om. Visst har jag berättat för en del människor om vad jag har varit med om, men det är trots allt en helt annan grej än att stå där i strålkastarljuset och berätta för omvärlden hur förbannat trasig man har varit i själen.

Jag uppmanar alltid folk att våga prata – att våga berätta hur man mår och att inte skämmas för sina mörka tankar. Det uppmanade jag även till i min föreläsning, och jag är jävligt glad att jag gjorde det. Jag är glad att jag vågade berätta att jag faktiskt har försökt att ta mitt liv, att jag vågade berätta trots vetskapen att det kommer att finnas på internet i all evighet. Som sagt så var jag naiv inför det som inte trodde att det skulle vara några som helst problem, men jag får väl skylla det på någon form utav hybris skapt av att jag har föreläst flera gånger tidigare.

Det är en naturlig del av livet att ha perioder där man mår otroligt dåligt och där man måhända tänker på döden som en lösning. Det är långt ifrån alla av oss som går till handling baserat på dessa tankar, men det är fortfarande alldeles för många som inte ser någon annan utväg och i ren desperation går till handling. För att inte bibehålla stigmat kring ämnet krävs det att vi pratar om det. Det tog mig många år innan jag var redo att prata om det, och kanske kommer det ta många år innan du kan prata om det. Men jag hoppas, med att vara öppen med mina erfarenheter, kunna ingjuta mod i någon annan att våga berätta och att inte skämmas. Jag heter Kristoffer och jag har lidit av depression och ångest så långt tillbaka som jag kan minnas, och jag har försökt att ta mitt liv. Då kunde jag inte se något annat slut på mitt lidande, men jag vet nu att det går att navigera sig igenom mörkret även om det känns oändligt. För min del krävdes det hjälp att navigera, och den hjälpen fick jag när jag vågade berätta.