Fattigdom… Hur många av oss har egentligen fått känna av riktig fattigdom? Det finns säkerligen forskning och statistik som svar på den frågan, men jag ställer den egentligen retoriskt. Jag fick för ett tag sedan ett mail från en butik som firade internationella nudeldagen – givetvis med budskapet att jag skulle passa på att köpa just nudlar från dom. Min första tanke var ”vad fan är internationella nudeldagen”, men om vi kan ha våffeldagen, kanelbullens dag och fettisdagen så varför inte en nudeldag? Det som jag dock kom att tänka på var de perioder i livet där jag inte har haft pengar. Ni vet, den där grejen med att man käkar nudlar för att man inte har råd med något annat.
Jag skulle inte påstå att jag har fått uppleva sann fattigdom, för även om jag aldrig har varit förmögen så har jag för det mesta åtminstone kunnat äta, om än torftigt. Men jag har varit helt utan pengar, jag har haft tomt på kontot i flera år. En av perioderna i mitt liv då jag har varit utan pengar var när psykiatrin avskrev mig som patient. Det resulterade i att jag blev av med mitt ekonomiska bistånd från kommunen. Min läkare på psykiatrin motiverade beslutet med att hon uppfattade det som att jag inte ville ha någon hjälp mer än sjukintyg, för att jag på så vis skulle kunna drälla runt hela dagarna och leva på mitt socialbidrag utan att behöva livnära mig på något sätt. Nu var det inte så som hon ordagrant sade, men det var kontexten. Jag minns ärligt talat inte ett smack efter det, så jag har ingen som helst aning om vad jag svarade på det påståendet när jag fick det kastat i ansiktet. Om det var chocken som gjorde att jag inte minns något eller om jag har lyckats förtränga något vet jag inte, men jag gick i alla fall därifrån med beskedet att jag inte var välkommen tillbaka för att jag tydligen bara var lat och arbetsovillig. När jag inte längre hade intyg på att jag faktiskt var sjuk så vägrade kommunen givetvis att hjälpa mig ekonomiskt. På så vis kraschade världen för mig. Man blir verkligen inte rik på ekonomiskt bistånd, men man kan åtminstone överleva.
Detta var lite drygt tio år sedan och jag hade hoppats att läget hade förbättrats, men så verkar det inte vara. En vän till mig, som inte har klarat av att vare sig plugga eller arbeta under hela sitt vuxna liv på grund av hennes oerhört dåliga mående, fick höra från sin läkare på psykiatrin att de inte ville hjälpa henne med att försöka få aktivitetsersättning. Det motiverade de med att aktivitetsersättning används av folk för att de ska slippa behöva göra någonting och ändå få pengar. Jag vet att jag vanligtvis svär ganska så ofta och att jag kan vara väldigt grov i mitt språk, så ni får ursäkta – men vad fan i helvetes jävlar anamma är det för fel på folk?
Vi söker oss till psykiatrin för att vi är desperata att få hjälp så att vi förhoppningsvis ska kunna må tillräckligt bra för att kunna orka leva lite till. Vi går väl för fan inte till psykiatrin med förhoppningen att de ska hjälpa oss fuska till oss ett existensminimum bara för att vi är för lata för att arbeta? Vad är det för jävla människosyn de har, och vad är det för nedvärderande syn de har på oss med psykiska åkommor? Och det är dessa människor som vi ber om hjälp, som sedan spottar oss i ansiktet och påstår att vi bara är lata. Jag förstår inte varför vi i så fall skulle behöva psykofarmaka eller terapi här i världen, för uppenbarligen behöver vi bara rycka upp oss, skärpa oss och ta tag i våra liv, när vi mår dåligt.
Jag låter säkert oerhört otrevlig i min ton, och jag vet att det kan vara väldigt svårt att avgöra vilken ton man borde läsa en text i. Så låt mig klargöra det med att poängtera att jag är oerhört förbannad. Det gör mig verkligen upprörd att det fortfarande existerar denna syn på oss patienter i professionen. Den person som tror att vi tycker att det är lajbans att ”slippa jobba” och ”bara sitta hemma” hela dagarna kan omöjligt ha mått så dåligt att de inte ens kan resa sig ur sängen. De kan omöjligt ha varit utan pengar, eller behövt gå en längre period på socbidrag, för då hade de vetat att det minsann inte är sådär lajbans. Jag vet att jag själv verkligen ville jobba och tjäna pengar, och jag vet att den här vännen till mig definitivt inte vill vara beroende av socialen eller försäkringskassan för att kunna betala hyran och köpa mat. Så varför tror då de människor som ska hjälpa oss ur vår mentala misär att vi inte vill? Jag trodde att man valde att jobba med dessa ämnen för att man ville hjälpa och göra skillnad, inte för att man ville trycka ner folk som redan befinner sig i sin personliga avgrund.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör