Jag sitter och smsar med en vän som inte mår så bra. Vi skriver till varandra i ett par timmar, så till slut blir det en ganska så lång konversation. Hon mår verkligen inte bra. Vi pratar om den här förtvivlan som uppstår när tiden bara går och det känns som att man står och stampar för att ens mående aldrig blir bättre. Jag känner så väl igen det. Jag känner så väl igen känslan av hopplöshet; känslan av att det aldrig någonsin kommer att bli bättre, att livet alltid kommer att vara ett ändlöst mörker.
Det är svårt att försöka övertyga någon som sitter fast i denna välbekanta känsla att det visst finns ett hopp. För mig var känslan mer än bara en känsla – det var en sanning. I över tjugo år var jag övertygad om att jag var ett hopplöst fall. Hur många gånger jag än försökte ta tag i mitt liv så hade det samma slutresultat. Jag försökte plugga i otaliga omgångar, försökte jobba, försökte skärpa mig och klara av att leva ett normalt liv. Men hur många gånger jag än försökte, hur mycket kraft jag än samlade för att gå utanför den där jävla dörren och göra precis vad jag än ville, så hade det alltid samma slutresultat. Resultatet var att jag satt kvar där hemma – ensam, ledsen och uppgiven. Varenda gång jag misslyckades med något blev det en bekräftelse på att jag var ett misslyckande.
Det här var alltså mitt liv, min sanning. Ångesten var konstant och ångesten vann varenda fajt. Till slut var det inte längre lönt att kämpa, för jag visste ju att jag ändå aldrig skulle lyckas med någonting, vad det än må vara som jag gav mig i kast med. Det fanns inte en chans att jag en dag skulle må tillräckligt bra för att kunna arbeta. Jag såg inga som helst styrkor i mig själv, inga möjligheter till ett vettigt liv eller en dräglig tillvaro. En känsla av hopplöshet som grott sig fast så pass att den har blivit ett med dig själv, den är fan inte lätt att övervinna.
Inte heller är det lätt att övervinna ens ångest, ens depression, känslan av mindervärde, eller vad det än må vara, som har blivit ens verklighet. Det vet jag ju av egen erfarenhet, så hur i helvete ska jag lyckas förmedla hopp till en vän som just nu febrilt söker hjälp från psykiatrin, med en desperation som blir alltmer påtaglig? Vad ska jag säga när hon ännu en gång åker till psykakut bara för att bli hemskickad igen med svaret att hon ska komma tillbaka om det blir värre? Hur förmedlar man hopp när man vet hur oövervinnerlig känslan av hopplöshet är? Jag önskar verkligen att jag visste svaret på mina egna frågor, för jag vill så väl få denna fantastiska människa att se sitt eget värde. Det enda jag kan göra är att berätta att jag vet hur det känns, att jag vet precis hur helvetiskt livet kan vara och hur lockande det kan vara att bara avsluta allting för att slippa lida mer. Jag kan berätta att det går att kämpa sig igenom, att det går att komma ut på andra sidan i ett stycke och finna sin plats i livet. Kan jag så kan du!
Jag vet att det kan vara oerhört svårt att se på när någon man bryr sig om verkligen mår dåligt. Vi kan försöka förmedla hopp, försöka intala personen att den har ett värde, men det viktigaste vi kan göra är att fortsätta finnas där. Det kan vara tungt, men tro mig när jag säger att det inte är någonting jämfört med skuldkänslorna när du gav upp och personen du brydde dig så oerhört mycket om försvann.
När jag började skriva det här så visste jag inte var det skulle leda mig. Jag skrev bara för att sortera bland mina tankar. Det visar sig att mina tankar ledde mig fram till en text om hur det är att vara anhörig, och i viss mån om att förlora någon. Kan jag med detta förmedla hopp och styrka till dig som läsare, som anhörig eller till dig som personligen befinner dig i detta mörker, så ledde det fram till något gott.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör