Det här inlägget kommer alldeles för sent. Faktum är att jag tänkte skriva detta till Tankens Dag, som var i början av februari, men blev aldrig färdig till det. För att använda ett uttryck som jag har hört farsa säga oändligt med gånger under min uppväxt, så fick jag aldrig tummarna loss. Måhända någorlunda ironiskt att jag tänkte något till tankens dag, men jag är inte fri ifrån prokrastinering – jag är snarare förbannat bra på att skjuta upp allt till en annan dag.
Nu ska jag tjata lite om musik igen, för ett av mina favoritcitat kommer från en gammal punklåt som jag lyssnade mycket på i tonåren – det bästa med imorgon är att det alltid är imorgon. Det sämsta med imorgon är att man aldrig kommer dit, för så fort det blir imorgon har imorgon blivit idag. Ungefär så kan jag känna det. Mycket snack och lite verkstad. Jag har massor av planer och tankar kring vad jag vill åstadkomma, men av någon anledning är det bara en bråkdel av det som någonsin blir verklighet. I många år rationaliserade jag det som lathet; jag är helt enkelt bara för lat för att agera på mina idéer. Men jag tror snarare att det egentligen handlar om vanlig mänsklig natur, för jag vet nu av erfarenhet att det är mer ovanligt att folk förverkligar sina idéer än att de inte gör det. Vi är nog överlag väldigt duktiga på att drömma om allt vad vi ska göra, men innerst inne är vi nog även jävligt medvetna om att det aldrig kommer att bli realiserat.
Så frågan är vilka mina ouppfyllda drömmar, tankar och idéer är. Jo, i många år vågade jag inte drömma. Jag var så van vid att bli besviken på att allt som jag försökte mig på att förverkliga bara sket sig. Det blev misslyckande efter misslyckande. Till slut blev jag ett vandrande misslyckande. Uppenbarligen var jag en värdelös jävla idiot som aldrig klarade av att slutföra någonting här i livet. Jag hoppade av gymnasiet på grund av ångest, vilket gav mig ännu mer ångest. Precis som att jag misslyckades med att läsa igen det på Komvux på grund av depression, vilket i sin tur gjorde att jag blev ännu mer deprimerad. Jag lyckades inte behålla något jobb, jag saboterade omedvetet vartenda förhållande jag hade, jag blev utfryst av mina vänner… listan kan göras lång, och just att listan blir så lång gjorde att jag till slut helt enkelt såg mig själv som ett misslyckande. Det vandrande misslyckandet. Då var det lättare att bara leva efter devisen att om jag aldrig förväntar mig att något kommer gå bra så slipper jag bli besviken – då kan jag bara bli positivt överraskad. Sen har vi ju det här fenomenet med den självuppfyllande profetian (men det behöver vi inte fördjupa oss i).
Jag lyckades aldrig se det som jag trots allt åstadkom. Musik har ju som sagt alltid varit en enormt stor del av mitt liv, och jag drömde länge om att turnera runt med något band. Jag hade inget som helst intresse av att bli någon jävla rockstjärna, för min stora skräck var att bli igenkänd och förlora anonymiteten. Men jag älskade känslan av att stå på en scen och skrika av mig; vråla om min frustration, mitt hat, min ångest och längtan efter döden. Så när alla banden jag startade lades ner efter bara ett par konserter kändes även det som misslyckande. Det blev en bekräftelse på att jag aldrig kommer att uppfylla mina drömmar. Vid sidan av detta så hade jag startat ett skivbolag, för att jag ville bidra med något till den scen som praktiskt taget hade räddat mitt liv. Jag ville få göra något för alla de band vars demos jag älskade men som verkade gå andra skivbolag förbi. Men inte såg jag det som något lyckat, utan jag stirrade mig blind på alla de aspekter av bolaget som inte blev som jag ville. Sen kan vi ju bortse den biten att jag till slut var tvungen att lägga ner skivbolaget av ekonomiska skäl. Jag var definitivt inte psykiskt frisk nog till att kunna hantera ansvaret som det innebar, utan tog en del dumdristiga beslut (dock i all välmening) som jag naivt hoppades att jag skulle klara av att genomföra. Men oavsett det, så hade jag ändå några fantastiska år då jag fick släppa ett gäng otroligt bra plattor. Fast jag kunde ju bara se att jag blev bankrutt och att allt sket sig.
Jag startade även en relativt framgångsrik nättidning fokuserat på musik. Tack vare den lärde jag känna människor över hela världen. Massvis av typer som var lika fanatiska i obskyr, skränig musik som jag. För att inte tala om att jag blev inbjuden till olika festivaler för att komma och göra ett reportage, varpå jag fick träffa medlemmar i flera av mina favoritband. Min skivsamling växte något enormt eftersom jag fick skickat hundratals skivor till mig för att recensera. Ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv var när jag en dag hämtade posten och där låg ett vadderat kuvert innehållandes Wolfbrigades senaste platta. Under tonåren var det ett av mina absoluta favoritband, och nu fick jag deras nya inspelning för att recensera. Lilla jag, den oväsentliga skiten. Tidningen är nog mitt mest lyckade drag här i livet, men givetvis sket ju även det sig när jag mådde piss. Jag pallade inte med trycket och plötsligt hade jag en hög på flera hundra skivor liggandes, som jag inte hann lyssna på. Bara det gav mig ångest eftersom jag kände en skyldighet gentemot alla dessa band och skivbolag världen över som hade skickat sina utgåvor till mig. Så under en riktigt dålig period, med ett flertal självmordsförsök i min närhet, missade jag att förnya mitt domännamn och webbhotell. Så plötsligt försvann allt. Efter det var det svårt att hitta motivationen igen, och givetvis fokuserade jag ju bara på den biten, och inte på det faktum att jag ändå lyckats driva den är tidningen ensam i tio år. Nej, misslyckad var jag.
Så ja, att tänka positivt har verkligen inte varit min starka sida. Att enbart se det negativa hade jag däremot kunnat få guldmedalj i. Jag är idag betydligt bättre på att kunna se det positiva i vardagen, men det sägs ju att ränderna aldrig går ur. Det stämmer väl in rätt så bra även på mig. Trots att jag har kommit jävligt långt här i livet så har jag ändå lätt för att älta det som jag fortfarande inte är nöjd med. Det skulle vara lätt att bara skylla på min kroniska ångest, att jag inte kan hjälpa att min hjärna snurrar på i 130 och det enda som maler det är mina misslyckanden och det jag saknar. Det känns dock inte riktigt rätt att skylla allt på det, för då känns det lite som att jag avsäger mig allt ansvar för mitt eget beteende. Diagnoser i all ära, men de ska inte bli en allt för stadig stöttepelare för då är risken att man lutar sig tillbaka mot pelaren och tänker att man inte kan göra vissa saker här i livet just på grund av sin diagnos, utan att ens försöka. Nej, för min del behöver jag fortfarande arbeta på att motstå frestelsen att bara ge upp och säga ”det går inte, jag har ångest”. Kronisk ångest må vara ett djävulskap att hantera, men jag har även ett eget ansvar och det innebär att jag måste motarbeta mina allt för misantropiska tendenser.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör