Jahapp, då var det dags för ännu ett nytt år. Ännu fler meningslösa nyårslöften om att sluta röka, dricka mindre, börja träna och äta hälsosammare. Det brukar iallafall vara så det låter när man pratar med folk vid denna årstid; för av någon anledning kommer alltid nyårslöften på tal. Är det måhända årstidens väderprat? Ja, om det inte vore för att folk tenderar att även gnälla över vädret, diskutera till vilket varmt diktaturland de vill resa och hur mycket de längtar efter våren. Jag vet att det här inte är världens mest positiva inledning, men ni kan inte förneka att det är ungefär så här verkligheten ser ut på vilken arbetsplats som helst. Själv har jag aldrig passat in i dessa samtal och löften.
Visst bär jag på aningen för många kilon som jag gott kunde ha tränat bort, men det har fan varit mitt minsta bekymmer. Inte orkade jag bry mig nämnvärt om jag skulle växa på bredden när jag varje morgon vaknade med en suck av besvikelse över att behöva öppna ögonen ännu en gång. För när livet ter sig som ett ändlöst lidande, varje andetag är ett för mycket, du inte längre har ork till att gråta och den allmänna tillvaron känns så meningslös att du mest är förbannad på dig själv för att du inte gjort slut på helvetet – ja, då skiter du fullständigt i vilken storlek på kista dina efterlevande skulle behöva köpa för att få plats med ens feta elände.
Sådär, nu var den värsta av de misantropiska bitarna över. Åtminstone för denna gång. Men negativiteten är tyvärr inte enbart i det förgångna, för 2023 har inte varit det bästa året som jag har genomlevt. Det är långt ifrån det värsta, det kan jag lätt erkänna, men det betyder inte att jag kan se tillbaka på det gångna året med ett leende. Året inleddes med en svacka i måendet. Jag gjorde mitt bästa för att kämpa vidare, men till slut var det inte längre möjligt att stå emot tårarna och orkeslösheten. Jag kontaktade min psykiatriska mottagning för att be om hjälp och fick ett barskt svar om att jag inte längre var patient hos dom. Jag hade helt enkelt blivit avskriven utan att ens ha fått veta om det. Det fanns inget annat att göra än att ta kontakt med vårdcentralen och be om deras hjälp. Jag sjukskrevs i några veckor. Det kändes först som ett otroligt nederlag. Inte hela världen, hjälpte kloka människor i min omgivning mig att inse. Det var första gången på tre år som jag hade behövt vara hemma en period, så det skulle jag ha överseende med.
Tyvärr inser jag såhär i efterhand att det inte var nog med några veckors sjukskrivning, utan jag hade med största sannolikhet behövt mer tid för återhämtning. Vår och sommar gick, högtider fyllde mig med ångest och jag började få svårare och svårare att motivera mig själv till att stiga upp om morgnarna och gå till jobbet. En nära anhörig blev akut sjuk, och det som först lät på läkarna som snabbt avklarat ledde istället till flera månaders sjukdom, ett flertal ambulansfärder och operationer. Jag hade dock fortfarande saker att se fram emot – framtida arrangemang som jag verkligen ville delta på och ett flertal konserter som jag längtat efter länge. Hösten inleds med en väns suicid. Det tar hårt. Nu var det åter dags för en sjukskrivning. Denna gång med meddelandet att jag var utmattad och skulle behöva ta det lugnt en tid framöver.
Jag struntade i att fira min födelsedag, för det kändes ändå inte som något att fira. Julstämningen infann sig inte som vanligt, men jag försökte att tvinga fram den genom att pynta lite och planera julgodis och julmat. Det är sådant som jag tenderar att må bra av. Lite började jag ändå se fram emot högtidernas högtid (för i mångt och mycket är jag fortfarande ett barn i sinnet). Så varför inte ett litet inbrott och en stöld av min dyraste ägodel på det? Där ska du se att någon jävla julkänsla inte ska få existera.
Ungefär så här har året sett ut. Jag har haft svackor, långa perioder av oro och utmattning (kanske till följd av oron). Det har visserligen funnits ljuspunkter och bra stunder också, men det har även inträffat mer skit än såhär. Överlag hamnar året absolut på minus. För en del år sedan vet jag inte hur jag hade hanterat allt, men det har gått förvånansvärt bra. Jag känner inte hopplöshet, livet är inte ett dagligt lidande – jag är bara jävligt trött. Men må fan ta 2024 om det fortsätter likadant. Att påstå att jag är på strålande humör hade varit en ordentlig överdrift, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte mår så illa som jag hade trott att jag skulle göra.