Nu ska jag inte låta mer beläst än vad jag är, för jag har faktiskt aldrig läst något av Dante. Däremot känner jag hyfsat väl till hans gudomliga komedi. Och jag insåg för bara en liten stund sedan att min kontakt med psykiatrin känns som en vandring nedåt, där jag för varje nytt besök på psykiatrin och för varje ny läkare jag möter, befinner mig i en än mer sadistisk krets. Men kvasiintellektuella metaforer åsidosatt…
För ungefär fem månader sedan var jag på mitt årliga läkarmöte på psykiatrin. Något mer kan man inte begära. Faktum är att jag var ganska förvånad att jag ens fick en kallelse eftersom jag tidigare blivit meddelad att jag inte längre var patient på min mottagning. Det fick jag höra när jag ett tag innan hade ringt för att se om jag kunde få en läkartid, eftersom mitt mående barkade käpprätt åt helvete och jag ville ha hjälp med att försöka hindra den negativa utvecklingen. Istället fick jag som svar att jag inte var patient längre. Hela den biten är en historia i sig, men det kanske kommer en annan gång. Eftersom jag efter det samtalet var övertygad om att jag inte längre var en patient hos psykiatrin längre kom det som en ordentlig överraskning när jag flera månader senare fick en kallelse för min årliga uppföljning. Givetvis gick jag dit, så som man gör när man är en snäll och lydig patient som halvt desperat önskar hjälp. Jag var dock ärlig och berättade precis hur jag kände; att jag såg det som att jag gav psykiatrin en sista chans. Jag berättade även om hur jävligt dåligt bemött jag har blivit vid flera tillfällen. Jag har flera gånger kallats för lat och fått berättat för mig att jag bara inte anstränger mig tillräckligt, eller att jag helt enkelt inte anstränger mig alls av ren ovilja. Detta trots att jag sagt att jag är desperat efter hjälp, att jag inte vill leva längre och inte orkar kämpa. Jag har velat lägga mig ner och bara gråta, halvt skrikandes ”snälla hjälp mig för jag står för fan inte ut mer”. Men tydligen var jag bara lat, eller så var jag helt enkelt för duktig på att beskriva mitt mående. Att jag har alldeles för målande ord och att jag är så bra på att beskriva hur jag mår är något som jag också har fått höra flera gånger ifrån psykiatrin. Det har dock legat mig i fatet istället för att vara något positivt, för fortsättningen har varit att jag inte kan må riktigt så dåligt som jag säger eftersom jag klarar av att säga det. Var den ekvationen går ihop och blir till logik kan jag dessvärre inte svara på. Så när jag fick veta att jag inte ens stod listad som patient, utan att ha blivit meddelad detta, blev det liksom den sista droppen.
Nu var jag tydligen fortfarande patient, men det visste jag ju inte. Men då ger jag väl psykiatrin en sista chans, tänkte jag. Inför träffen hade jag laddat upp med screeningar som jag genomfört i samarbete med en kurator på min vårdcentral. Flera olika screeningar kom med samma svar – jag har en neuropsykiatrisk diagnos. Den läkaren som jag fick träffa var väldigt förstående. Han bekräftade hur dåligt jag tidigare har blivit bemött, han bekräftade även mina tankar och känslor kring en eventuell neuropsykiatrisk diagnos och skulle ta mitt ärende vidare för en utredning. Det kändes verkligen otroligt skönt att någon lyssnade på mig – att någon helt enkelt tog det som jag berättade seriöst. Efter att läkaren hade tittat igenom de screeningar som jag hade haft med mig var hans svar helt sonika att ”de talar sitt tydliga språk”. Allting pekar på ADHD. I vissa fall till och med skriker resultaten ADHD. Jag har tidigare tänkt att jag förmodligen har ADD, men efter att ha lärt mig lite mer om hur olika ADHD kan te sig kan jag se att det med största sannolikhet är det som jag har. Därför gick jag efter det läkarbesöket hem med en känsla av hopp.
Det var dags för återbesök. Återbesöket skulle ske efter tre månader, men att det istället blev fyra och en halv månad är inget som förvånar. Givetvis fick jag inte träffa samma läkare igen. Det är alldeles för mycket begärt att få ha lite kontinuitet i sin kontakt med psykiatrin. Så efter den vanliga vändan då jag fick summera hela min livshistoria för att ge läkaren en bild av mig (som jag har gjort säkert hundra gånger tidigare) fick jag till slut veta att det gjorts en psykologbedömning av mina tidigare inlämnade screeningar. De bedömde att jag inte kunde uppvisa tillräckligt många kriterier för att motivera att påbörja en utredning för ADHD. Detta trots att jag lämnat in flera olika screeningar som alla kom med samma slutresultat, trots att en kurator på vårdcentralen rekommenderade en utredning eftersom hon såg problemen hos mig, och detta trots att en läkare på samma psykiatriska mottagning jag nu var på också tyckte det. Men ett par psykologer som jag aldrig har träffat tyckte inte det. Detta gjorde mig givetvis aningen irriterad, men inte ett dugg förvånad. Jag ifrågasatte hur jag ska kunna uppvisa fler kriterier när jag inte får en chans att uppvisa något, och jag berättade även om en mängd beteenden och händelser i livet som jag trodde skulle kunna styrka att jag faktiskt har neuropsykiatriska problem. Till svar fick jag i princip bara mmm. Det var det hela. Jag frågade också om det kunde vara så att det behövdes göra någon justering i min medicinering eftersom att mitt mående verkligen pendlar, med resultatet att jag totalkraschar ibland. Läkaren skulle återkomma i slutet av nästa vecka efter att ha diskuterat med överläkaren.
Nästa vecka kom och gick. Samtalet uteblev. Efter ytterligare någon vecka fick jag istället ett brev från en psykolog på min mottagning – baserat på vad som sades på mitt senaste läkarbesök, och på psykologens bedömning skickades en remiss till min vårdcentral så att de kunde ta över min medicinering. Tack och adjö, packa och dra. Plötsligt är jag på riktigt inte längre en patient hos psykiatrin. Tydligen är det inte motiverat att be om hjälp när man mår så dåligt och är så utmattad att man varit sjukskriven i flera månader efter en ordentlig kollaps. Tydligen har personer som jag aldrig har träffat bedömt mig att må för bra. Tydligen väger ett läkarsamtal där jag berättar om livslånga problem med ångest, koncentrationssvårigheter, återkommande depressioner, suicidförsök och en allmän oförmåga att fungera som en ”normal” kugge i samhällsmaskineriet också in i bedömningen. Om det nu är så att jag har bedömts må för bra, eller fungera för bra, för att vara en patient hos psykiatrin så vill jag ju gärna få veta det. Att bara skicka ett brev och meddela att jag skickats vidare, utan motivering eller förklaring, känns bara inte rätt. Vad hände med inflytandearbetet? Vad hände med att få patienten att känna sig inkluderad i sin egen vårdplan? Jag har då fan inte varit involverad i min vårdplan. Människor som aldrig har pratat med mig har tyckt och tänkt. Punkt slut.
Jag hade kunnat skriva mycket, mycket mer om det här. Jag hade kunnat berätta hur förkrossande det kändes att återigen nonchaleras av vården, hur jag bröt ihop av stress, hur jag nästan agerade i affekt… Allt efter ännu ett dåligt bemötande av vården. Men det skulle bara leda till ännu mer negativitet och irritation från min sida. Det är tyvärr bara att inse att som patient har du ingen makt, för det finns alltid folk med fina utbildningar som vet bättre om hur du mår än vad du själv gör. Jag får finna mig i situationen och hoppas att jag kan få någon form utav kontinuitet och stabilitet i min kontakt med vårdcentralen istället. Det är inte dem som är specialister, men det kan ju knappast bli sämre.
När jag började skriva detta inlägg hade jag redan bestämt mig för att döpa det till Kristoffers Inferno. Därav det inledande stycket om Dante. Men ju mer jag skrev desto mer insåg jag att det handlade om att balansera mellan hopp och förtvivlan; utelämnad åt någon annans tycken och nycker. För att knyta ihop säcken lämnar jag er med en sista mening – må ignoranta och bakåtsträvande psykiatriläkare våndas, tillsammans med Brutus och Judas, i den nionde kretsen.