När det gäller en sådan dag som den internationella HBTQ-dagen så har jag egentligen inget eget att komma med. I många år tänkte jag att jag antagligen var bisexuell – bara det att jag fortfarande inte hade träffat på den snubbe som skulle väcka mitt intresse på den fronten. Jag ville vara öppen för möjligheten. Med åren lärde jag mig nya uttryck kring sexuella läggningar. Under mina skolår nämndes inte asexualitet, pansexualitet eller intersexualitet. Då hette det hetero, homo och bi. Jag visste att jag inte var homosexuell för jag attraherades av tjejer, men jag ville som sagt inte vara trångsynt och stänga dörren helt för möjligheten att träffa en kille i framtiden. Nu har det dock gott så många år att jag nog helt enkelt får inse att jag är heterosexuell; för den där magiska herren verkar aldrig dyka upp. Även om jag kan erkänna att det finns ett par jävligt heta manliga skådisar, så väcker de bara inte den där lusten hos mig.
Så om jag nu är heterosexuell, och dessutom aldrig har tvivlat på min egen könstillhörighet, vem fan är jag då att öppna käften och prata om HBTQI-frågor? Jo, därför att det trots allt ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag brinner för jämställdhetsfrågor. Även om vi i Sverige har kommit långt i dessa sammanhang så betyder det inte att vi är i mål. Det är trots allt inte så länge sedan homosexualitet slutade att klassificeras som en sjukdom. Det var inte förrän 1979 som Socialstyrelsen strök den benämningen. Dessutom var homosexualitet ett brott i Sverige fram till 1944. Idag är det dock olagligt att diskriminera någon på grund av dennes sexuella läggning eller könsidentitet – så vi kan lätt konstatera att det har hänt mycket på relativt kort tid. Men fortfarande hägrar vidriga åsikter och fördomar hos många människor. Det är bara några veckor sedan en god vän berättade att den hade stått utanför sin port och kysst en kille när ett ungdomsgäng gick förbi och ropade jävla bögar. Nu verkade ingen av dom ta åt sig, och min vän tyckte dessutom att det var lite roligt att den blev sedd som en kille eftersom att den just nu genomgår en maskulin transition; med andra ord får den könsbekräftande vård. Jag vet att det här med denne persons könstillhörighet är något som den har mått otroligt dåligt över genom åren. Så jag är bara glad över att den kan få vård och med tiden bli sedd så som den identifierar sig. Förhoppningsvis kommer det här att innebära ett inre lugn, istället för en inre stress, hos denna fantastiska människa.
Vad gäller unga HBTQI-personer så är de långt över genomsnittet drabbade av psykisk ohälsa. Enligt en undersökning av Folkhälsomyndigheten har 40 % av dessa människor vid något tillfälle försökt att ta sitt liv. Nästan 60 % av dem har under det senaste året haft självmordstankar. Detta visar att det inte bara är en fråga om jämställdhet eller rättvisa, utan även är högaktuellt vad gäller stigma och psykisk ohälsa. Därför anser jag det extra viktigt att prata om det här. Det är inte bara för att jag är anhörig och på nära håll har fått se hur illa behandlade människor kan bli bara för att de inte passar in i samhällets förlegade normativ – utan för att det rent ut sagt kan vara livsavgörande att prata om det. Bara för att vi i Sverige inte belägger homosexualitet med dödsstraff, som man gör i flera andra länder, eller för att vi har infört diskrimineringslagar så betyder inte det att vi kan koppla av och bli bekväma. Runtom i Europa ser vi hur de framsteg som har gjorts just nu håller på att raseras. I Ungern har det instiftats lagar som inskränker yttrandefriheten och förbjuder HBTQI-relaterat innehåll i skolor, samtidigt som landets konstitution har ändrats för att slå fast att ”modern är kvinna och fadern är man”. I Polen har provinser fastslaget att de är ”HBTQ-fria zoner”. I Ryssland har man numera i lagar förbjudit ”HBTQ-propaganda”. Dessa exempel visar hur snabbt utvecklingen kan ta flera steg bakåt, och vi ser även mindre exempel på liknande beteenden i Sverige. Nu ska jag vara politiskt neutral och inte hänga ut något parti, men i ett flertal kommuner har det i flera år förts aktivt motstånd mot en sådan simpel sak som att hissa regnbågsflaggan. Pridefestivalen anklagas av riksdagspolitiker för att främja pedofili. Att dragshowartister läser sagor för barn kallas av politiker för ”vidrigt” och leder till så mycket hat och hot att bibliotek tvingas anlita väktare.
Det är alltså inte bara någonstans ”där långt borta” som människor utsätts för hot och våld bara för att de har mage att våga vara sig själv och älska den de vill. Så som vindarna blåser kanske vi i Sverige plötsligt får se lagförslag likt de i USA som i folkmun kallas för ”don’t say gay” eller förbud mot dragshows. Jag vill i alla fall inte ha en framtid där ungdomar ska vara rädda för att våga vara öppen med sin sexuella läggning, eller där hatet får styra våra regelverk. Jag vill inte att framtiden ska vara full av nya berättelser om hur vänner har behövt fly sina hemländer för att kunna få vara kär i vem man vill. Och för att vi inte ska behöva se en ökande suicidstatistik bland HBTQI-personer är det en nödvändighet att alla vi som vill ha ett öppet och jämlikt samhälle höjer vara röster och säga att vi inte tänker acceptera att denna intolerans får ta över. Min röst kanske bara är en droppe i ett hav, men om min röst tystnade så vore havet mindre.