Om jag somnar nu så får jag iallafall sovit i fyra timmar. Efter att ännu en gång ha kollat på klockan så inser jag att jag har legat och vridit och vänt på mig i sängen i ytterligare en timme. Trots att jag är oerhört trött och knappt kan hålla ögonen öppna så kan jag ändå inte somna. Hjärnan går inte att stänga av. Jag ligger och tänker på allt som jag borde göra, allt som jag vill göra, allt som jag borde ha gjort och allt som jag inte borde ha gjort. Det är som att jag har lyckats trycka på en inre knapp som det står grubbel på. För det är jävlar i mig vad jag är duktig på att grubbla.
Jag har alltid varit bra på att tänka. Jag har alltid tänkt och filosoferat. Alldeles för mycket. Ibland har det varit till min fördel, för jag tror att det var en av orsakerna till att jag hade lätt för skolan. Fantasin och nyfikenheten var det inget fel på. Samtidigt satte det krokben för mig då jag kunde ha extraordinärt svårt att koncentrera mig. Att sitta still har aldrig varit mitt bästa ämne, så att säga. Men då med fördelen att det mesta gick snabbt för mig eftersom att hjärnan alltid gick i 180. Och nu märker jag hur jag redan har börjat sväva iväg i mina tankar och att texten har tagit ett ordentligt sidospår. För det var ju det här med sömnsvårigheter som jag hade tänkt skriva om. Men samtidigt ger det en rättvisande bild av varför jag har svårt att somna – det är ju en där jävla hjärnan som går i 180, och tankarna far runt som en stålkula i ett flipperspel.
Kalla det för grubblerier, ältande eller bara helt enkelt för ångest. Resultatet är ändå det samma. Ibland vet jag inte i vilken ände som det började; om grubblandet ledde till ångesten eller om det var ångesten som gjorde att jag började grubbla. Jag kan fortfarande tänka på handlingar och händelser från flera år tillbaka. Att älta vad som har varit leder inte till någonting, för oavsett vad jag kommer fram till kommer det inte att förändra något. Det som jag gjort det är gjort. Det som jag har sagt det är sagt. Oavsett om jag borde eller inte borde, så lönar det sig inte att ångra något som skedde (eller inte skedde) för flera år sedan. Detta vet jag rent kognitivt, men ändå så kan jag inte sluta tänka. Ibland är jag verkligen min egen värsta fiende.
Just nu kretsar tankarna mest kring vad jag borde göra, måste göra eller helt enkelt har planerat att göra. Först och främst så måste jag somna så att jag kan vara alert på jobb imorgon. Men sen måste jag ju förbereda lite inför en kortare föreläsning som jag ska göra. Den ska ske digitalt, och jag vet inte riktigt var jag ska sitta eller hur jag ska koppla upp mig till mötet. Kommer det att funka att jag sitter bara med mobilen eller behöver jag ha en dator? Kommer jag att få sagt allt det som jag vill säga eller kommer jag bara svamla bort tiden? Just det, jag måste plocka fram en lunchlåda ur frysen så jag har något att äta på jobb. Men föreläsningen ska ju ske under lunchtid, kommer jag hinna äta någonting? Ja, så måste jag ju försöka hinna prata med en kollega om ett möte vi ska ha i övermorgon. Tänk om inte hon är där; då kanske jag inte kommer hinna med att förbereda det som jag ska göra. Varför är jag alltid ute i sista stund med mina förberedelser? Jag kunde ju ha pratat med kollegan redan i förra veckan…
Ja, detta var några av mina tankar som far runt i skallen just nu. Så måste jag ju även kolla hur det här datorprogrammet som jag måste använda på måndag fungerar, för annars kommer det mötet att skita sig och då har jag saboterat för mig själv. Nej, för fan – sluta nu tänka på det. Nu behöver jag somna så jag får åtminstone några timmars sömn. Jag vet hur jobbigt det är att försöka vara alert en hel dag på jobbet när jag inte har sovit, och häller i mig en massa energidryck för att försöka kompensera. Så börjar alla tankarna om och den där stålkulan tar sig ett varv till. Stress och press som jag orsakar helt själv ger mig ännu mer att fundera på. Den här texten är precis lika rörig som min hjärna för tillfället. Men om jag somnar nu så får jag åtminstone sovit i tre timmar.