Varför kan inte alla dagar vara såhär, skrev jag till en vän. Jag vet inte vad som hade hänt eller varför jag plötsligt var fri från bekymmer. Men fri från det var jag. Framförallt så var jag fri från ångest för första gången på 35 år.
Det kändes som att det var som vilken dag som helst. Jag var trött, inte helt på humör för att göra någonting för det var alldeles för varmt. Jag behövde dock klippa mig. Med det gjort satte jag på musik och klev in i duschen. När jag klev ut igen var det som att jag var en helt ny människa. Utan att jag tänkte på det så dansade jag fram i min handduk och stänkte vatten överallt. Jag sjöng med i musiken och kände mig helt bekymmersfri. Jag kom på mig själv med att jag faktiskt var på riktigt gott humör. Varken nyfrälst eller nyförälskad, så jag vet inte hur jag ska förklara detta plötsliga skifte i humör och inställning till livet. Inte heller var jag full eller hög.
Det glada humöret fortsatte ut i köket för att ordna med middag, och jag kände mig inspirerad till att laga något som skulle bidra med fortsatt positiv energi. Därför blev det en högst nostalgisk middag inspirerad av en rätt som min mormor har bjudit på vid några tillfällen. Så jag lade in gurka, kokte potatis och gjorde nästan en liter med riktigt göttig och onyttig grönpepparsås som jag sen lät vegofiléer få ligga och dra sig i. Det låter kanske inte som en hit, men det blev en ordentligt nostalgisk middag (och ett lass med lunchlådor till frysen) som fyllde mig med varma känslor av familjemiddagar hos mina älskade morföräldrar. Det här var helt enkelt bara en riktigt jävla bra dag.
Jag är van vid att alltid vara nedtyngd av ångest och mörker. Det låter kanske som att jag är väldigt deprimerad, men jag mår faktiskt ganska så bra. Ångesten är kronisk och är något som jag har vant mig att leva med. För det mesta har jag numer inga problem att hantera den och jag kan stoppa mig själv från att låta tankarna spinna iväg och utvecklas till katastrofer. Jag har nämligen alltid varit väldigt duktig på att måla upp katastrofscenarion när ångesten får fria händer att styra mina tankar och känslor. Förutom den här ångesten som alltid finns där i bakgrunden så har jag en latent negativ och cynisk syn på livet. Det är inte så hemskt som det låter, men både psykiatriker och psykologer har påpekat att jag är ”negativt lagd”. Vid ett tillfälle fick jag även en diagnos som innebar att jag i princip blev stämplad som kroniskt misantropisk, men det är ett ämne för en annan gång. Det jag försökte komma fram till här var att jag är van vid att det alltid är något som gnager i mitt inre. Ibland är det lättare att ignorera, ibland är det överväldigande och tar över – men det finns alltid där.
Därför kom det som en smärre chock när jag en dag insåg att jag kände mig bekymmerslös och fri från betungande tankar och ångest. Förutom att vara en chockartad upplevelse så kändes det också som en enorm befrielse. Jag kände mig tjugo kilo lättare. Jag var fri till att bara dansa runt som en idiot och sjunga för glada livet. Det har nu gått en dryg vecka sedan denna dag, för nästa morgon vaknade jag upp i mitt normaltillstånd. Jag kan verkligen inte förklara vad det var som utlöste denna eftermiddag och kväll av befrielse, men det var en fantastisk upplevelse. Kanske kan jag i framtiden hitta tillbaka dit. Det är trots allt relativt få år som jag har mått bra när man jämför med hur många år som försvann i mörker och hopplöshet. Så det här kanske var ett tidigt tecken på att jag är på väg att övervinna även den vardagliga ångesten. Det är åtminstone så som jag väljer att tolka det, istället för att låta den inneboende misantropin vinna även detta slag.