New year, new me är något som trendar på sociala medier för tillfället. Som en gammal, tjurig gubbstrutt som inte följer några influencers så hade jag ingen koll på det. Mina yngre och betydligt mindre obstinata vänner har informerat mig om att fallet är så. Det är tydligen den digitala ålderns nyårslöften, där man ska visa upp hur förbannat duktig man är och hur man har börjat träna, slutat röka, slutat dricka alkohol och allt vad det nu innebär. Personligen insåg jag en månad före nyår att jag definitivt fortfarande bara är samma gamla jag.
En dryg månad innan nyår så fyller jag år. Det är en högtid som jag nästintill alltid har upplevt som årets lågvattenmärke. Anledningen till det är att min födelsedag är förknippat med så mycket skit och misär att jag helst hade velat slippa veta om dagen, för att inte påminnas om allt helvete som jag har varit med om. Men tyvärr är det ganska så svårt att glömma bort när man fyller år. Under åren som jag mådde som allra sämst kändes det som att tiden bara gick. Det kändes som att jag slösade bort mitt liv på ingenting. Jorden snurrade, världen utvecklades, mina jämnåriga utbildade sig, reste och skaffade familj – men jag satt fast på precis samma plats i livet. År ut och år in satt jag som en säck potatis i soffan och bara stirrade mig blind på alla mina misslyckanden, alla mina farhågor och alla hinder som låg i vägen för min framfart. Det blev en självuppfyllande profetia där min ångest vann vartenda slag och till slut även kriget. Sanningen jag levde med var att jag var ett vandrande misslyckande, oförmögen till att klara av att göra något med mitt liv.
Så varje gång det närmade sig min födelsedag blev jag bryskt påmind om att det hade gått ännu ett år utan någon förändring. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt för mig själv att om jag inte lyckas åstadkomma det ena eller det andra inom nästa år så får jag fan ta livet av mig. Det är ju inte lönt att leva detta värdelösa liv. När jag då väl lyckats ta mig förbi denna jävla dagen så var det dags för nyår – den dagen på året då alla förväntas förbättra sig och förändra sina liv. Det blev ännu en dag och högtid som påminde mig om alla misslyckanden och hur sämst jag var som människa. Det fanns ingen som helst mening med att ge några nyårslöften när jag ändå visste att jag aldrig skulle klara av att uppnå något. Eller visst… Jag gav mig själv samma löfte till nyår som jag gav mig till min födelsedag; ett år till utan förändring så ger jag upp.
För en del år sedan vände livet plötsligt. Det är en lång historia som jag inte kommer att dra här, och som jag dessutom har skrivit om i flera andra blogginlägg. Kontentan av det hela är i alla fall att jag med rätt hjälp och stöd började må bättre, lyckades utbilda mig och börja arbeta. Att själv jobba med att stötta andra människor som mår dåligt är mitt drömyrke, och jag älskar verkligen mitt jobb. Men i höst brast det och jag insåg att jag var tvungen att ta en paus. Året hade inneburit alldeles för mycket stress och motgångar, så till slut orkade jag bara inte kämpa på och det höll inte i längden att bita ihop och blint tuffa på som ett gammalt ånglok. Det var bara till att bita i det sura äpplet och gå till vården för att be om en sjukskrivning.
Att bli tillfälligt sjukskriven har jag visserligen behövt bli förr. Det hänger på något vis ihop med att ha en del kroniska diagnoser; att måendet helt enkelt kommer att gå upp och ned och att jag kommer att ha mina svackor. Men denna gång gick jag in i det med tanken att jag inte skulle stressa mig tillbaka. Jag ska inte bara ta en veckas paus för att sen försöka köra på som förut. Jag behövde tid till att ta det lugnt och få återhämta mig ordentligt. Detta innebar till slut nästan tre månaders sjukskrivning, Jag var verkligen tvungen till att stanna upp och ta en titt inåt, vara ärlig mot mig själv om min ork och mina förmågor. Jag blev påmind om hur jag mådde förut, och att mina gamla hjärnspöken började komma tillbaka. För att inte hamna där jag en gång varit, där jag kände att livet var hopplöst, behövde jag vara ärlig mot både mig själv och mot vården. Det där med att vara helt ärlig med hur jag verkligen mår har inte alltid varit min starkaste gren, om man säger så, men denna gång lyckades jag övervinna min låga självkänsla och be om ordentlig hjälp.
Snart tre månader senare börjar det närma sig att sätta igång att jobba igen, och jag ser så jävla mycket fram emot det. Jag känner mig starkare än på länge, jag känner mig mer peppad än på länge och jag har förhoppningsvis lyckats lära mig något nyttigt av denna svacka. Så jag är kanske inte helt samma gamla jag ändå, för den gamla jag hade nog varken satt stopp i tid eller vågat vara ärlig med hur jag mådde. Även om jag blev påmind om mitt gamla jag så är jag kanske ändå lite klokare. Det är kanske mitt nygamla jag – lite äldre och visare.